Ingen i Norrbotten som följer nyhetsrapporteringen har väl undgått att höra talas om treåriga Maria Gevokiyans tragiska fall, om hur flickan ska utvisas till Armenien tillsammans med sin biologiska familj som hon inte känner eller har någon anknytning till. Och om hur hennes fosterfamilj i Piteå därigenom inte har en aning om hur Marias eller deras framtid kommer att se ut.
För några veckor sedan skrev jag ett brev till generaldirektören för Migrationsverket, Anders Danielsson, för att få svar på vilka lagar och förordningar som ligger till grund för hur sådana här inhumana beslut kan fattas. Jag fick svar av en stabsjurist på myndigheten, Helena Hedebris.
Svaret ger en brutal insikt i hur myndigheten resonerar. Så här skriver Helena Hedebris bland annat:
”En avvisning eller utvisning av en familj med barn måste kunna beslutas och genomföras även om det finns omständigheter i det enskilda fallet som talar för att det hade varit bäst för barnet att få stanna här.”
FN:s barnkonvention deklarerar tydligt fyra olika principer vad gäller barns rättigheter vilka resten av konventionen vilar på, två av dessa lyder: ”Barnets bästa ska alltid beaktas vid alla beslut som rör barn”, och ”Alla barn har rätt till liv och utveckling”.
Sverige ratificerade barnkonventionen 1990, och detta innebär att staten har en skyldighet att folkrättsligt följa konventionens principer. 2010 gjorde även den dåvarande regeringen ytterligare ett klargörande för att markera att Sverige ska följa de principer som är grundläggande i barnkonventionen då riksdagen genom en proposition från regeringen godkände ”Strategi för att stärka barnets rättigheter i Sverige”.
Den första av nio punkter som tas upp lyder: ”All lagstiftning som rör barn ska utformas i överensstämmelse med barnkonventionen”.
Jag blir så beklämd och bestört över hur Migrationsverket genom regeringens och därigenom staten Sveriges goda samvete helt medvetet går emot dessa principer som Sverige har förpliktat sig att följa.
Det är alltså viktigare att ta hänsyn till samhällets intressen att reglera invandringen än att arbeta för att barnets bästa står i fokus. Man offrar helt sonika barn för att kunna bedriva en exkluderande invandringspolitik. Ett barns liv är ingenting värt när det står i proportion till samhällets nytta. Maria Gevokiyans fortsatta liv och utveckling väger tydligen för lätt i denna vågskål.
Detta synsätt är något jag kunde ha förväntat mig att läsa om i Sverigedemokraternas valmanifest, inte i ett brev från en myndighet som ska arbeta utifrån socialdemokratisk värdegrund och människosyn.
Är det så här vi vill att barn ska behandlas i dagens så kallade välfärdssamhälle? Om inte är det är dags att vakna, det är dags att agera, det är dags att protestera!