Kan inte låta bli att reflektera skriftligt över nyheter som man möter överallt i massmedia; nämligen hoten mot skolorna och naturligtvis den fruktansvärda tragedin i Trollhättan.
Jag tänker många gånger på innehållet i det som förmedlas i massmedia. Ibland blir man nästan rädd för att den informationen kan tjäna andra syften än vad som är tänkt. Man blir väldigt fundersam efter en del inslag. Vilka tar lärdom och idéer av de värsta inslagen? Vem bär ansvaret för konsekvenserna? Eller vilka får ta konsekvenserna för det som kan hända?
Det är helt rätt att lyfta frågan om säkerheten i skolan. Vår viktiga institution skall vara en säker och trygg plats för dem som är vår framtid och naturligtvis också för dem som finns där i sitt viktiga samhällsuppdrag. Skolan skall vara en plats där demokratin varje dag förstärks och på alla sätt förmedlas. Demokratin skall återerövras varje dag.
På min skola har vi haft anledning att lyfta säkerhetsfrågorna. Det är inte lätt och för att vi skall kunna öka säkerheten och tryggheten behöver vi hjälp av de professionella. Det känns tryggt att det finns kunskap som vi får ta del av.
Säkerheten är en fråga som väcker ännu mer frågor ju mer man sätter sig in i den. Själv tänker jag tillbaka på ett besök i mitten av 90-talet i en skola i en europeisk storstad. Det besöket berörde mig mycket. Egentligen kommer jag inte ihåg så mycket av själva dagen, men den inleddes på ett sätt som jag inte förknippade med en skola och den delen av besöket glömmer jag aldrig. I entrén till skolan kontrollerades alla besökare noga och två vakter välkomnade oss på sitt stumma sätt.
Jag tror att tanken var att besökarna och alla som vistades i skolan skulle känna sig trygga. Jag kände mig trygg under besöket i skolan, men på väg från skolan tänkte jag på vilka signaler denna säkerhetsåtgärd sänder om samhället. Det kändes inte att det är ett samhälle jag ville leva i.
Det kan mycket väl vara så att skolor i en del samhällen måste skyddas på det viset. Jag tänker att då finns inte mycket trygghet kvar i samhället. Jag tror inte att vårt samhälle här har nått den gränsen. Kanske ”de säkra inpasseringarna” (nu när jag vet vad begreppet står för…) kan vara en väg att trygga barnens och de vuxnas arbetsmiljö – svårt att veta. Viktigt är dock att alla får känna sig trygga och det som är allra viktigast är att alla i skolan fortsätter att arbeta för allas lika värde, för tolerans och för de mänskliga rättigheterna. I ett idealsamhälle finns inget utanförskap. Man har rätt att må bra och få hjälp när man behöver det. Vägen dit är lång, men inte omöjlig. Vår tradition och kultur av ett öppet samhälle är viktig att värna om. Trots att tron på det öppna samhället med jämna mellanrum sätts på prov, får vi aldrig ge upp.
Jag lider med de drabbade i Trollhättan. För deras och allas skull måste vi jobba för det goda.
Vakter och passerkort är enkla lösningar och kanske ibland viktiga, men de långsiktiga och hållbara lösningarna finns i ett gediget värdegrundsarbete i skolan och i samhället i övrigt.