Jag möts av omtänksamhetens värme när jag kliver in. Jag ser möjligheterna i utrymmet. Tillgängligheten i den öppna planlösningen. Broarna till medmänniskorna i mångsidigheten här i huset.
Med kaffekoppen i handen sitter jag här och känner tacksamhet över att bli välkomnad som jag är. Tacksamhet över att få prova mina vingar och att få njuta av tilliten i uppgifterna jag får.
Snabelhuset är slitet men jag ser charmen i det och möjligheterna. För mig är det en del av kulturen. Det perfekta i det operfekta. När det äldre vävs samman med det nya och blir en styrka. Då diskussioner skapar kreativa problemlösningar och mötandet av svårigheter bildar en kärleksfull enhet.
Ja, jag ser en mig själv i detta hus. Om än det är en byggnad.
Detta är min personliga åsikt om Snabelhuset. Men jag väljer att hålla detta kort då min ryggsäck med kunskap om ämnet är nästintill tom. Nej, det blir sällan som en har tänkt sig här i livet. Varken när det gäller budget, beslut eller dylikt.
Men jag tycker att vi ska fråga oss själva: Ska en känna tacksamhet över avslut eller ska en bygga broar över åsikter? Ska en erkänna att ryggsäcken blev för tung och stjälpa den över bord? Eller ska en se till behoven och sätta plåster på skavsåren?
För mig är Snabelhuset ett hus fyllt av mångfald och medmänniskor, allt samlat i en byggnad. Det ger mig styrka att bära min ryggsäck och erfarenheten som finns i denna byggnad kommer att stärka mitt eget inre Snabelhus.
Jag säger som min mormor alltid sagt ”Man får leva på hoppet”.