Jag är en kille på 20 år. Jag hittade ett jobb efter bara någon månad efter studenten och började arbeta.
Jag fick provanställning. Jag skaffade mig egen bil, lägenhet, började bygga upp mitt liv.
Allt gick väldigt bra, tills en dag då chefen berättade att min provanställning kommer ta slut på grund av arbetsbrist.
Jag hade jobbat för kort tid för a-kassa. Jag sökte jobb på massor av ställen för att kunna rädda det jag byggt upp under min tid som anställd.
Alla arbetsgivare gav samma besked, sök till sommaren.
Eftersom det var januari så var det inga glädjande besked. Jag skrev in mig på arbetsförmedlingen. Pengarna tog slut.
Jag vände mig då som sista utväg till sociala i Boden och sökte ekonomiskt stöd. Ansökan avslogs!
Det visade sig att sociala tyckte jag skulle sälja min bil som var trasig och inte kostar mycket alls i befintligt skick.
”Soc” hade kollat på Blocket på andra bilar som var samma modell som min men med mer utrustning och i extremt fina skick och skinnklädsel och kom fram till att min bil var värd 15 000kr och då måste jag sälja den.
Jag blev arg för att dels så är inte min bil värd det och dessutom behöver jag en bil för att kunna vara flexibel när jag ska jobba och kunna jobba över, vilket är ett måste då det är ett serviceyrke och ett jobb kan ta halva natten att göra och inte går att avbryta bara för att man måste ta bussen hem.
”Det är som att såga dig i knävecken, det tar bort 50 procents chans för dig att kunna få jobb!” som arbetsförmedlingen sa.
Månaden efter försökte jag igen att söka pengar. Fick så lite så jag inte kunde betala alla räkningarna.
Månader gick.
Handläggaren jag fick tilldelat svarade aldrig i telefonen, ringde inte ens upp när jag bett växeln ge henne lappar om att hon ska ringa upp.
När jag kontaktat chefen på sociala fick jag tid för ett möte (som inte blev av) långt efter sista inbetalningsdag på mina räkningar.
Nu har jag ingen mat och kan inte betala alla räkningar.
När det inte ens är mitt fel.