I nyhetsändningar som Radio Norrbotten förmedlat har landstingets Syncentral under de senaste 15 åren kraftigt förändrat sin verksamhet.
Här måste landstingets politiker reagera.
Före 1984 hade landstinget en Synhjälpmedelscentral som i huvudsak gjorde utprovningar av förstoringsglas och glasögon.
År 1984 beslutade dåvarande överläkare Ivar Wahlberg att starta en syncentral med en heltäckande rehabilitering. Målet i den verksamheten var att upprätta en rehabiliteringsplan som visade på den synskadades behov och möjligheter.
I Norrbotten är cirka en procent av befolkningen synskadade och har synskärpa som är sämre än 0,3, vilket innebär svårigheter att klara den dagliga livsföringen.
Antalet synskadade i Norrbotten är omkring 2 600 personer. Synskadade har en fördelning där 80 procent är över 65 år, 18 procent är i åldern 18–65 år och två procent under 18 år.
Rehabiliteringsåtgärder som syncentralen i huvudsak har under sitt ansvarsområde är funktionen som omfattar ”Allmän daglig livsföring” (att kunna leva självständigt).
Syncentralen är belägen i Luleå och som blind eller gravt synskadad är jag mycket tveksam om synskadade som inte har hjälp av anhörig skulle resa, till exempel Kiruna–Luleå tur och retur, för ett besök på syncentralen.
En central skulle behövas i till exempel Gällivare för att skapa en konkurerande verksamhet som i sin tur skulle generera en högre kvalité på synrehabilitering.
Under de senaste 15–20 åren har gravt synskadade och blinda haft möjlighet att använda datorer och elektronisk utrustning för att komma åt information som allmänheten får med hjälp av synen. För att detta ska vara fullt möjligt krävs att den synskadade får en adekvat utprovning och utbildning på sina hjälpmedel. Det förutsätter en hög kompetens av personalen på syncentralen om detta ska bli verklighet.
När syncentralen bildades fanns många samverkansresurser som skulle ingå i en rehabiliteringsverksamhet.
Idag fungerar inte detta när syncentralen, endast utför punktinsatser. Väntetiden för en insats av syncentralen är väldigt lång.
I hälso- och sjukvårdslagen kan man läsa:
1 §: ”Den som tillhör hälso- och sjukvårdspersonalen skall utföra sitt arbete i överensstämmelse med vetenskap och beprövad erfarenhet.
Att som gravt synskadad eller blind är det svårt att överklaga till förvaltningsdomstol, eftersom man behöver hjälp av seende med postläsning och som regel ger domstolarna avslag med hänvisning till kommunernas beslut.
Eva Forsberg presenteras i nyhetssändningen och sa att syncentralen endast utprovar hjälpmedel som utanordnas.
Det strider både mot gällande lagstiftning och FN-konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättning.
Många av kommunernas socialförvaltningar avslår ansökningar för personer som har funktionsnedsättning och anser att den sökande har möjlighet att hos förvaltningsdomstolen få sitt ärende prövat.
Det ställer stora krav på förvaltningsdomstolarna som är överbelastade och ger avslag därför att socialförvaltningarna beslutat så.
Synskadade som har läsproblem överklagar inte beslut på grund av sitt funktionshinder