Några rader till en grundskola någonstans i Norrbotten från en mamma:
Vara stor nias slav
Niorna är förväntansfulla, åttorna lika så
På att inte vara minst
På att äntligen vara störst
Min son är förväntansfull
På att bli större, äldre,
på att få gå i sjuan.
Men det sitter i väggarna
Det sitter i ögonen.
Du är stor nias slav.
”Mopsa dig inte”
säger rektorn, säger läraren
till dig min son
För då får du skylla dig själv
Om du blir hotad,
nedslagen.
För att du inte väjde undan
för en stor nia.
Det sitter i väggarna.
Det sitter i ögonen.
Du ska vara stor nias slav.