Vi lever allt längre sägs det, men inte alla. Polariseringen ökar mellan de som har och de som inte har.
Enligt en studie av statistiska centralbyrån så ökar den förväntade livslängden men inte för alla, inte för lågutbildade arbetare, och främst en grupp sticker ut lågutbildade kvinnor. Det kan nog vara ett dåligt argument att säga att det är för att vi lever allt längre som pensionsåldern måste höjas, det är stora skillnader i medellivslängden, det är för de i samhället med högre utbildning som medellivslängden ökar. För lågutbildade kvinnor innebär en höjd pensionsålder att de får jobba allt längre tid med sina allt kortare liv.
När det gäller arbetsmiljö så är det inom välfärdsyrken som oftast arbetsmiljön är mest fysiskt och psykiskt krävande. Inom dessa yrken finns den högsta sjukfrånvaron, svårigheter att få arbetsskador godkända inom dessa yrken mot andra yrken. När ska dessa yrken börja värderas mer, många är vi som trivs med våra arbeten och valt de yrken vi har för att vi tycker om att arbeta med det vi gör.
Även vi i välfärdsyrken behöver en bra arbetsmiljö och arbetstider som vi kan få återhämtning av, vi vill också ha löner som ger en pension som går att leva på, vi har ofta garanti pension när vi slutar att arbeta, det ända som skiljer oss från de som inte arbetat i hela sitt liv och får garanti pension, är att vi lever inte lika länge, och många har sina kroppar utslitna i förtid, på grund av en fysiskt tung arbetsmiljö.
Och inte nog ned det lågutbildade arbetare är de som får allra flest avslag på sjukpenning, från försäkringskassan.
Borde väl vara rimligt att pengar tillfördes för att göra arbetsmiljön god även för de som har de tyngsta jobben och den sämsta arbetsmiljön, alla blir vi vinnare på en god och säker arbetsmiljö.