Det är positivt att vår politiska och militära ledning numera nästan mangrant ändrat inställning i försvarsfrågan och att man inser att vi lever i en oförutsägbar och riskfylld värld samt att vi i dåraktig naivitet utan yttre tvång utan istället helt frivilligt avvecklat vår försvarsförmåga och blottställt landet för vilka yttre hot som helst.
Vi ser hur partierna nu tävlar om att komma med konstruktiva förslag om hur vi ska stärka vårt försvar.
Det är ingen konst att bjuda över varandra i antal miljarder som ska satsas på nya vapensystem, men fortfarande finns det många högt uppsatta politiker och militärer som ägnar sig åt strategiskt feltänkande i det att de tror att högt motiverade frivilliga ska kunna besegra en motståndare som
anfaller vårt land och därigenom trygga våra gränser.
Sanningen är emellertid att ett litet land som Sverige aldrig militärt kan besegra en angripande stormakt. Förr eller senare kommer våra resurser att ha nötts ner och om vi förlitar oss på ett litet yrkesförsvar kommer detta att ske mycket snabbt och definitivt långt innan eventuell hjälp från utlandet når oss.
Härigenom kommer stormakten att ha vunnit en snabb militär seger med små egna förluster som man sedan kan visa upp för den egna hemmafronten och trygga den egna politiska legitimiteten. Om det å andra sidan är så att kriget drar ut på tiden och kostar alltmer av stupade och sårade bland stormaktens egna, kommer trycket från det egna folket att bli så stort att stormakten måste överge sina ambitioner på att erövra vårt land.
Det är emellertid så att den lilla försvarsmakten oavsett hur välmotiverad och frivillig den är, aldrig kommer att kunna besegra en beslutsam stormakt eller vara uthållig nog för att avskräcka någon från ett anfall och det är ett strategiskt feltänk från vår högsta ledning om man tror att så är fallet.
Uthålligheten och tiden det skulle ta att besegra oss borde vara våra främsta vapen.
En ytterligare dimension i det strategiska feltänkandet är när man tror att Sverige skulle kunna vara stormakten överlägsen avseende underrättelsetjänst, rörlighet och teknik.
Exempel på detta är att man i vår högsta ledning på fullt allvar verkar tro att det inte behövs soldater som är fast baserade på Gotland utan att vi i ett krisläge ska kunna transportera soldater och materiel till ön för att där sedan slå en angripande fiende.
Om stormakten bestämmer sig för att anfalla Gotland kommer man att göra detta när tidpunkten passar oss som sämst och man kommer att använda de resurser som krävs för att se till att inga av våra soldater eller förnödenheter når området.
Vår militära ledning verkar emellertid utgå från att vi i ett krigs- eller krisläge ska kunna flyga eller skeppa in förstärkningar utan inblandning från den makt som planerar att angripa oss.
Givetvis är det så att det måste finnas soldater kontinuerligt i tjänst över hela vårt territorium för att vi ska ha en beredskap värd namnet.
Det var strategiskt fel att skapa ett säkerhetspolitiskt vakuum i vårt land genom att avskaffa folkförsvaret. De politiker och militärer som insett detta och vågar säga det förtjänar respekt i det att de förstått att vi aldrig militärt kommer att kunna vinna kriget mot en stormakt men väl freden genom att stormakten av respekt för vår uthållighet aldrig kommer att våga anfalla oss.
De som fortfarande äventyrar landets säkerhet genom att fortsätta förespråka ett litet, högteknologiskt yrkesförsvar utan uthållighet och trovärdighet bör antingen tänka om eller avgå, ty det spel de spelat med vår försvarsförmåga har kostat landet tillräckligt både i pengar och äventyrad fred och frihet.