I NSD (17 juli) kunde vi läsa två insändare som båda aktualiserade de allt mer synbara skillnader i levnadsvillkor som olika grupper i Sverige har. Den ena tog upp svårigheterna för de så kallade ”fattigbarnen” att få ett meningsfullt sommarlov och den andra olika arbetande grupper som inte har möjlighet att ta semester.
Jag vill lägga till ytterligare en grupp som har ringa eller ingen möjlighet att unna sig en semesterresa – fattigpensionärer. De som årets alla månader och dagar funderar hur de ska få pengarna att räcka månaden ut. De som satt av av sin lön till sin framtida pension i ett pensionssystem som under årens lopp försämrats.
Ett system som till och med tillåtit att pensionspengar kunnat försvinna genom riskfyllda placeringar. Ett cyniskt sätt att förvalta inbetalda pensionspengar på. Dessutom att även ta ut högre skatt för pensionärer än för de som arbetar. Och bostadstillägg som inte ändrats på decennier.
All heder åt PRO som engagerar sig i dessa frågor. Men för en pensionär är det inte bara semestern som kan vara ett problem. En större oro hyser många äldre över den dag de inte längre klarar sig utan någon form av hjälp. Eller till och med önskar/behöver bo på ett äldreboende. Kan jag själv bestämma vilken hjälp jag ska få? Knappast är nog den slutsats som allt för många kommer fram till med tanke på dagens situation med löpandebandscheman för personal inom hemtjänsten.
Vi framhåller att Sverige är ett rikt välmående och jämlikt land men enligt min mening är detta inte något som är allmängiltigt.