Alla gråter idag, för än det ena än det andra! Jag gråter över vägunderhållet när jag går ut på vägen. Jag gråter när jag läser att det finns flera tusen hemlösa i Sverige. Jag gråter när jag hör att en 71-årig kvinna tvingas bo i bilen. Jag gråter när jag åker med tåget som lägger av mitt på skogen så att jag får frysa i 30 minusgrader. Jag gråter när jag får stå i kö åratal för en enkel operation. Jag gråter när jag bara får 65 procent i a-kasseersättning.
Jag gråter över miljöförändringarna och jag gråter ännu mer när jag hör att man kan köpa utsläppsrätter, som bara gagnar någons ficka. Jag gråter när försäkringskassan anser att folk är hypokondriker. Jag gråter när jag hör att barnen inte kan läsa, skriva och räkna. Jag gråter när tanten på 92 år få gå omkring med kiss i blöjan hela dagen. Jag gråter när jag hör att polisen ropar efter resurser, för dom kan bara stå och se på när dom små (än så länge) inbördeskrigen pågår i storstadsområden. Jag gråter när jag hör att Vattenfalls högste VD har 12,9 miljoner i årslön! Jag gråter när jag öppnar mitt pensionsbesked.
Det enda jag ser fram emot, är att sommaren närmar sig och jag får komma ut i naturen, fiska, göra en eld, lyssna till fåglars sång och forsens brus. Långt, långt bort från allt gråt.