Så här i juletider förväntas vi köpa och konsumera. Varje år slår julhandeln rekord och trots uppmaningar om att ge ”ingenting” i julklapp, verkar svenskarnas köpvanor bli mer och mer extrema. Framförallt är det barnen som får. Och önskar sig. Och vad gör vi föräldrar? Jo, tyngd av dåligt samvete för att ”alla andra” har och får, hostar vi upp pengar till kompressionstights, dunjackor designade för extremväder och mobiltelefoner dyrare än en månadshyra. Utöver detta förväntas vi ge en dyr julkalender fylld av smycken eller skönhetsvård eller små eländiga plastgubbar. Borta är tiden när det var spännande att öppna en papperslucka. Borta är julens sanna budskap. Önskelistan har blivit en beställningslista.
Vems ”fel” är det att våra barn lämnar in önskelistor till tomten med dessa, i mångt och mycket, vansinniga krav? Vems ”fel” är det att julens viktigaste budskap har blivit presenter? Jag skulle vilja påstå att det, delvis, är vi vuxna som bär skulden. Det är vi som köper smarta telefoner åt barnen – ibland utan att ha råd. Det är vi som inhandlar färgglada dunjackor – ibland på kredit. Det är vi som faller för barnens tjat. För det är vi som är rädda att just vårt barn inte ska passa in.
Jag skulle vilja att vi föräldrar slöt oss samman mot dessa orimliga förväntningar på dyra presenter. Jag skulle vilja att vi samlades i klassrummen och bestämde oss att stå emot konsumtionshetsen. För det jag ser, är att vi skapar en otacksam generation, där det inte längre är tanken som räknas. Och det är inget jag känner mig stolt över som förälder.
Jag föreslår inte att avpollettera julen eller att barnen ska få ”ingenting” i julklapp. Men det vore fint om man kunde se sann glädje barnens ögon på julafton – även för ett par ullstrumpor.