Hade jag i dag vetat vad det skulle innebära att vara gift med en undersköterska inom hemtjänsten i Boden hade jag nog aldrig sagt ja framför prästen.
Jag anser att de tillhör vardagshjältarna i samhället som offrar sin kropp, sin familj, sina bekanta och sin själ för att arbeta inom detta yrke.
Vad menar jag nu med detta? Vi börjar med att de offrar sin kropp. Arbetet är fysiskt tungt med tunga lyft och besvärliga arbetsställningar vilket medför att när de börjar bli till åren så kommer krämporna.
Deras familj ledsnar på deras arbetstider, det är delade turer och varannan helg.
Hur roligt är det att vakna en lördagsmorgon och den äkta hälften är på jobbet? När sedermera denne kommer hem strax efter 12, äter, går och vilar fram tills denne börjar igen fyra timmar senare och kommer hem sent på kvällen? Då har man varit ensam en hel dag, tid som borde gått åt till att vårda äktenskap och familj.
Vännerna då? När man arbetar varannan helg blir det så att ens bekanta slutar ringa. ”Det är ju ändå ingen idé, denne jobbar ju ändå”.
Detta drabbar hela familjen eftersom en inbjudan oftast går till bägge i ett äktenskap. Om man gjort övertid så är det näppeligen omöjligt att få ut denna i tid. Man tar ju inte in folk för det, det får ju naturligtvis konsekvensen att familjen blir lidande när man inte kan göra något tillsammans.
Jag vet att vissas lojalitet sträcker sig så långt att en del undersköterskor underlåter att sjukskriva sig, trots att de skulle behöva vara sängliggande, för att det kan drabba verksamheten.
Jag uppmanar samtliga som tänker ingå samboende eller äktenskap med en undersköterska inom hemtjänsten i Boden att noga tänka sig för.