Till hösten rycks mattan undan för ett hundratal barn och föräldrar på vår fina förskola här i Luleå.
Rektorn har beslutat sig för att göra en omorganisation genom att flytta runt på all personal och behålla en ”fast” pedagog på varje avdelning.
Detta fick vi föräldrar veta på ett informationsmöte. Flera pedagoger förlorar sina arbetskamrater men värst av allt är att våra barn förlorar en trygg punkt i sin tillvaro.
Våra pedagoger har i flera års tid arbetat ihop ett koncept som man bara kan drömma om som förälder. De har arbetat fram de bästa grundförutsättningarna för att nå målen och för att våra barn ska utvecklas till starka, trygga och självsäkra medmänniskor.
Det är inte bara på vår förskola man använder barnen som försökskaniner, det sker på flera ställen och sällan har det varit bra för någon på sikt. Det är lika vanligt i dag att elever i skolan får sin trygga tillvaro bortryckt bara så där, varför inte förebygga det som kan förebyggas?
På många förskolor har föräldrar flyttat sina barn för att det har flyttats runt personal för mycket. Kan detta vara en av anledningarna till att det finns så många oroliga/stressade barn i förskolan och skolan i dag?
Som förälder trodde man väl ändå att förskolan vill/ska sträva efter att behålla fungerande arbetslag så långt det är möjligt för att behålla den trygghet som finns, det är ju trots allt för barnen ni finns där, men när tänker man på barnens bästa?
Vi kan läsa avhandlingar och rekommendationer från forskare och yrkesfolk inom barn och undomspsykiatri där det tydligt framgår att byten av personal och svårigheterna att kunna påverka sin tillvaro skapar stress och oro hos många barn samt att vi i dag har minst 10-15 procent av barnen i varje grupp som har anknytningsproblem och att barn oftast känner anknytning till en specifik vuxen (utanför hemmet).
Det framgår också hur viktigt det är att varje barn har en person de kan knyta an till och på så sätt får ett långvarigt stöd.
Det vill säga förskolan ska så långt som det är möjligt behålla och värna om anknytningsrelationerna och den personal det gäller samt förstå att den stora ”investering” som barnet gör i en anknytningsrelation är väldigt viktig och inte något man bara viftar bort, den är heller inte utbytbar.
Stress i denna ålder kan ge kronisk överkänslighet för stress ända upp i vuxen ålder enligt nya rön men tyvärr finns inte den medvetenheten hos svenska beslutsfattare trots att svensk expertis känner till den, därför borde det vara hög tid för våra rektorer att sätta sig in i det mer.
Med anledning av detta och att inget av det rektorn pratade om gav enligt oss ett tillräckligt trovärdigt kompetent svar på vår fråga varför man gör den här omorganisationen eller hur detta gynnar våra barn kan vi omöjligt känna oss nöjda med den omroganisation som sker. Vi ser oss som betalande kunder och föräldrar med rättigheter.
Vi står inte upp för en åsikt, vi står upp för våra barn! Den värme och genuina kärlek som sträcker sig från knuten av förskolan ända fram till grinden hos en glad pedagog med utstäckta armar för att ta emot mitt barn är en obetalbar känsla hos mig som förälder.
Den känslan, det bandet som är unik mellan våra pedagoger och våra barn kan vi ge hur mycket som helst för.
Våra pedagoger är ovärderliga för oss, de betyder mer för oss än ”bara våra fröknar”.
När vi morgon efter morgon får höra våra barn ropa ut avdelningens namn med glädje, som det första de tänker på när de öppnar sina ögon och höra pedagogernas namn upprepas dagligen i olika sammanhang som en kär melodi, då förstår
vi föräldrar att allt de upplever
just nu är för viktigt för att förbises.