Jag har cyklat till arbetet under de varma dagarna i Tornedalen. Skönt att få vara utomhus utan att frysa...
Men vilken upplevelse jag fick här om dagen! Cyklar en gammal klassisk 10-växlad cykel, som kräver fokusering då den är smal och med bockstyre även vingligare än vanliga rejäla cyklar. Har en mil att färdas enkel väg längs 99an. Sträckan är olika bred och på det smalare stället blev jag både rädd och förbannad.
Den yta jag som cyklist har med mina hjul är den vita sidolinjen plus lika mycket grå asfalt till höger om linjen innan diket!
Flåsar uppför långdragen backe i motvind. Då får jag syn på lastbilsdäck till vänster om mej, en armlängd ifrån! Vågar inte röra mej utan fokuserar på min fart och balans. Hade jag valt att stanna hade jag förmodligen ruckat på framhjulet så pass och sugits in i fordonet.
Till min upplevelse som var skrämmande hör att ingen mötande trafik rådde.
Om ett barn eller äldre färdats på cykel hade de varit döda. Jag – kraftig, medelålders – fann mig i den otäcka situation och klarade mig.
Men om jag ser denna lastbil, som etsade fast i mitt huvud där den kör upp längs backen, då ska jag be chauffören äntra cykel och jag ska köra förbi med samma marginal!
Till saken hör att denna lastbil med röd hytt även hade en tom trailer efter sig.
Om körningen var på tid och handlade om pengar, då måste den chauffören vara miljonär!
När jag var ung bodde jag längs denna sträcka om somrarna. Aldrig var det då så trångt på vägen.
Trafiken var ”snällare”, folk var inte lika löjligt stressade, cyklister fanns det gott om och chaufförer var betydligt klokare.
Ett råd till er som bara färdas i fordon – på 80-vägar och än högre tillåtna hastighet: våga er ut med cykel eller gående.
Det är en annan känsla utan kaross kring sig när någon passerar 80 kilometer i timmen en halv meter ifrån ens kropp!