Jag bor i Västerås, är född i Luleå och älskar hockey. Jag är barnsligt förtjust i Luleå Hockey. Jag far till Gävle ett par gånger om året för att se Luleå Hockey möta Brynäs. 30 mil, tur och retur.
Jag bränner cirka en tusing på varje besök. Tisdag 18 november var jag på plats i arenan för att se, för mig, en av årets höjdpunkter. Matchen mellan Brynäs och Luleå Hockey.
Nu jävl ... ??? Men vad nu? Ingen vill spela hockey. Ingen åker skridsko. Total pannkaka. Ingen kämpaglöd överhuvudtaget. Lassinanti gör i alla fall heder åt dräkten. Andra perioden då. Nä ... alla är vilsna i pannkakan. Brynäs tänder. Massivt tryck. Jag börjar må illa. Målen matas in i Luleåkassen i en jämn ström.
Sista halmstråt, tredje perioden. Nåja, det glöder till hos Luleå ett kort ögonblick men hos Brynäs är det skogsbrand. En massaker i mitt jäviga sinne.
Jag lämnar arenan efter power-breaket. Jag hoppar in i bilen och kör hem till Västerås i natten. Klockan 23.30 låser jag upp ytterdörren och tänker att i motgången prövas lojaliteten. Ja, sannerligen, som den prövas!
Varför skriver jag då detta? Jo, det är min förhoppning att någon spelare läser detta och reflekterar över vad det är för krakar som sitter på läktaren och glor och liiiider djupt inne i själen när glöden hos spel-arna saknas. Kära nån, ett sådant spektakel!