För någon månad sedan kom FN:s klimatpanel IPCC med en ny rapport. Varningarna för en global klimatkrasch kunde knappast vara tydligare; omställning till ett fossilfritt energisystem för att minska koldioxidutsläppen är nödvändig om vi ska undvika en klimatkatastrof.
Det finns redan tecken på klimatpåverkan, bland annat orkanen över Filippinerna, översvämningar typ Balkans, stormar över det vanliga med flera. De för onekligen tankarna på krisen.
Att begränsa upphettningen av jorden två grader verkar ”bara” det vara svårt. Slösaktig energiförbrukning och naturskövling har alltid varit viktiga faktorer i kapitalismens utveckling, och samtidigt centrala för klimatkrisens uppkomst.
Och värre är på väg. Sanningen är den att den energipolitik som bedrivs i dag är på väg mot en global uppvärmning på upp till 5 grader Celsius fram till nästa sekelskifte. Exempelvis har USA:s ökade användande av ”fracking” bidragit stort. Priset på utsläppsrätter har rasat från 300 till 60 euro och så vidare.
Mänskligheten har aldrig upplevt och kan inte föreställa sig vädret i en fem grader varmare värld. Det kommer att bli svårt att upprätthålla den civilisation som byggts upp under 10 000 år av relativt stabilt klimat. Hundratals miljoner människor kommer att tvingas på flykt undan stigande havsnivåer och extrem torka. Stora områden blir obeboliga. Hastigheten i förändringarna kommer att leda till massdöd av djur och växter och kollaps av stora ekosystem.
Allt fler inser nu att kampen för klimatet med nödvändighet måste vara en kamp mot kapitalismen och dess exploaterande kortsiktighet. En hållbar klimatpolitik kräver planering istället för konkurrens, och en ekonomi som drivs av mänskliga behov i stället för maximal vinst.
Folkrepubliken Kina fungerar nu som den rika världens största produktionsfabrik av allt möjligt. Onekligen har hundratals miljoner kommit ur den värsta fattigdomen, men miljöpriset är högt. Hoppfullt är dock att enligt FN så satsar Kina mest i världen på förnyelsebar energi.
Om rättvisa ska råda någorlunda i världen måste en ny ekologisk klimatpolitik naturligtvis utgå från människorna. Per capita-principen måste gälla. För fyra år sedan släppte till exempel kineserna ut 3,5 ton koldioxid per person och år. Detta kan jämföras med nordamerikanernas 20,2 ton per person och år och svenskarnas 5,6 ton.
En rättvis socialistisk värld måste naturligtvis vara målet. Lösningen är behovsproduktion i stället för profitproduktion, samhällsplanering i stället för anarkistisk konkurrens.
Det allt överskuggande problemet är att de politiska och ekonomiska maktförhållandena i världen står i vägen för att inleda en omställning medan tid är.
Det får inte vara så att den världsomspännande imperialistiska världsordningen gömmer välmående regioner bakom militära murar och lämnar miljarder människor åt sitt öde under brännande sol och dränkande vågor.
Det skulle innebära fascismens seger.