Mer än 12 år har gått sedan jag den 23 april 2002 på Arbetsförmedlingen i Sala tackade nej till ”erbjudandet” om att få delta i Aktivitetsgarantin, även kallad AGA:n.
Det var efter att för första gången ha drabbats av den nyinförda bortre parentesen i a-kassan, omdöpt till ”omställningsförsäkring”.
Detta som en protest mot Socialdemokraternas, Vänsterpartiets och Miljöpartiets nya arbetarfientliga politik.
Därefter erhöll jag ett stöduttalande från bland andra ordföranden för Sveriges Arbetares a-kassa för min ”kamp för en generös arbetslöshetsförsäkring som bejakar medlemmarnas rätt att själva forma sina arbetsliv”.
Kanske är detta den längsta politiska kamp som förts mot S, V och Mp:s attack mot det sociala skyddssystem som byggts upp av den gamla arbetarrörelsen?
En tillvaro med långa perioder utan inkomster och nedskärningar av utgifter vilket inneburit minskat boende till 20 kvadratmeter, ingen dagstidning, ingen fast telefon, ingen TV, neddragning av livsmedelsintag och byte från mobilabonnemang till billigare kontantkort.
Kort sagt att med de medel man hittills samlat ihop under livet försöka göra det bästa för att överleva i det förnedrande arbetslöshetssystem som våra politiker skapat åt arbetsgivarorganisationerna och de människor som redan har mer pengar än de behöver för resten av livet.
Alliansen har under sina åtta år vid makten gjort vad de kan för att göra livet för de arbetslösa och sjuka ännu mer odrägligt och få arbetarklassen att komma krypande till allt sämre arbetsvillkor.
Men det var inte Alliansen som började med eller möjliggjorde den arbetarfientliga arbetsmarknadspolitiken.
Allt fler tycks bli sjuka av sin arbetssituation eller av sin ekonomiska och sociala situation samt obefintliga framtidstro.
Dagens arbetare tycks inte ha ärvt kampviljan av de som var här före oss. Ändå är det dem vi har att tacka för att vi fick uppleva de decennier av det välfärdssamhälle som vi nu har bakom oss.