Insändare: Tvångslag ursäktar inte omfattningen

”Lulebo ska reservera en stor andel av sina lägenheter åt nyanlända. Detta är en del i försöken att få dem att stanna i Luleå”.

I en kommun med en otroligt svår bostadsmarknad, med hård åtgång på dyra andrahandslägenheter, och som är rödlistad som studentstad på grund av bostadsbristen så kan det inte anses proportionerligt att en fjärdedel av Lulebos lägenhetsomsättning ska reserveras för nyanlända.

Att kommunerna numera lyder under regeringens tvångslag ursäktar inte att man i denna omfattning prioriterar nyanlända före de kommunmedborgare som stått i bostadskö i flera år och betalar skatt i Luleå, men detta tycks vara fallet såväl här som i det tidigare beslutet om de dyra modulbostäderna.

Den av våra ledande politiker välanvända frasen ”man ska inte ställa grupper mot grupper” gör sig här påmind, och det är tveksamt om detta är förenligt med kommunallagens princip om likabehandling av kommunmedborgare.

När Stålnacke ger sken av att asylinvandringen fungerar som arbetskraftsinvandring så verkar vårt kommunalråd bortse både från Arbetsförmedlingens egna siffror om nyanländas sysselsättning och de senaste månadernas politiska diskussion som tydligt påvisat varför migrationspolitiken varit kostsam. Det är uppenbart att man inte kan jämföra asylinvandring med kvalificerad och behovsprövad arbetskraft, och ingenting pekar på att detta faktum kommer ändras.

Ledande i integration blir man heller inte genom att gå i de invandrartäta städernas fotspår, utan genom att hålla mottagandet på den låga nivå som visat sig fungera tidigare.

Om Luleå är i behov av ny arbetskraft vad gör man då för de ungdomar som precis gått ut gymnasiet här och ska ge sig ut i arbetslivet? Eller för att de studenter från LTU, som läst här och bevisligen besitter en högre utbildning, ska kunna stanna i stan och arbeta här?