…och tystnaden är så total. Så löd en ABBA-refräng för fyrtiotalet år sedan och lika total har tystnaden varit från Överkalix kommun och socialnämnden när det gäller beslutet om nedläggningen av demensboendena Svalan och Tallstigen.
I dag är det en månad sedan Socialnämnden fattade beslut om att avveckla demensboendena Svalan och Tallstigen – och fortfarande är tystnaden total.
Ingen som helst information från socialnämnden eller kommunledningen har delgetts oroliga anhöriga om tidplanen för avvecklingen, det vill säga när de boende kommer att tvingas lämna det som de i dag betraktar som sina hem och hur det ska gå till.
Lika litet har det förekommit någon information om vilken vård och omsorg som väntar de dementa som inte längre får vara kvar på Svalan och Tallstigen.
Hur kan det komma sig? Vad beror det på? Kan det vara så att det här är en grupp som inte känns särskilt viktiga att prioritera för kommunens politiker?
Kan det till och med vara så att politikerna inte räknade med att en nedläggning av demensvården i kommunen skulle väcka någon större uppmärksamhet?
Att politikerna i syfte att förbättra kommunens finanser ansåg det vara enkelt att förändra villkoren för denna ”tysta” och svaga grupp?
Ja, frågorna är många. Men tystnaden är så total.
Dialog och förankring har överhuvudtaget inte förekommit varken före, under eller efter beslutet.
Demokratiska principer har helt åsidosatts och ingen som helst kommunikation med närmast berörda, boende, anhöriga eller personal vid Svalan och Tallstigens demensboenden har heller initierats av kommunen inför beslutet.
Att notera är att Kommunals fackliga företrädare utestängdes från närvarorätten till Socialnämndens sammanträde den 21 januari. Arbetstagarparter har enligt kommunallagen rätt att närvara under nämndernas sammanträde i ärenden som rör Kommunals medlemmar.
Enligt socialnämndens ordförande var orsaken till utestängningen att ”Kommunal är inte samarbetsvilliga”. Enligt Kommunals ombudsman är det ovanligt att ansvariga politiker stänger ute fackets företrädare, ”det har knappast hänt i vårt län i modern tid”.
I skenet av detta är det kanske inte svårt att förstå att socialnämnden, ansvariga tjänstemän och även kommunledningen har valt strategin ”total tystnad”. De uttalanden som socialnämndens ordförande gjort, som jag tagit del av via media, har på intet sätt bidragit till att dämpa min oro, tvärtom.
I NSD dagen efter beslutet säger han att ”Tiden får utvisa om det är rätt eller fel” och i ett annat uttalande säger han att ”alla gamla ska behandlas lika”.
Ingalunda inger det mig någon trygghet eller känsla av tillit. Det senare uttalandet är särskilt förvånande med tanke på att det här handlar om personer som har en demenssjukdom, med särskilda behov och därför av kommunen placerats i särskilt boende.
Tillsammans med ett tiotal andra anhöriga har jag överklagat beslutet till förvaltningsrätten och yrkat på inhibition och även gjort en anmälan till IVO (Inspektionen för vård och omsorg).
Förvaltningsrätten har meddelat att inhibition inte är aktuellt, men Sven Nordmark har tagit frågan vidare till Kammarrätten i Sundsvall. Sven Nordmark, vilken hjälte! Det är modigt att som ledamot i socialnämnden, i en liten kommun som Överkalix, våga stå upp och ifrågasätta och överklaga ett majoritetsbeslut.
Jag blir både rörd och tacksam över att det finns både hjärta och hjärna, det som allmänt kallas civilkurage, hos någon av de som fått väljarnas förtroende att se till sina kommunmedborgares bästa.
Trots 800 namnunderskrifter, vetskapen om ett flertal överklaganden till förvaltningsrätten, kammarrätten och anmälan till IVO, åtskilliga protestskrivelser från pensionärsföreningar, intresseföreningar, enskilda kommunmedborgare, samt telefonsamtal och mail från oroliga anhöriga är tystnaden fortfarande total.
Jag kommer inte att bli förvånad om de som i dag utgör den politiska majoriteten i Överkalix kommun efter valet 2014 kommer att befinna sig i opposition. Bra att valet närmar sig med stormsteg, det innebär en möjlighet till förnyelse i kommunen.
Överkalixbor förtjänar en framtid där välfärden, däribland vården och omsorgen om de mest behövande, går före högmod och prestige.
Till sist är det tillfredsställande att notera att Pajala kommun insett värdet av dialog och förankring när de står inför ett liknande beslut.
I och med detta kommer de att föra en beslutsprocess där direkt berörda, boende, anhöriga och personal, får möjlighet att bidra med sina erfarenheter och synpunkter på hur god demensvård ska bedrivas. I sann demokratisk anda.