Under desenaste veckorna har jag tagit del av artiklar i NSD om verksamheten på Dundret.
Jag har blivit allt mer bedrövad. Vad pågår?
Under lång tid från slutet av 1960-talet och framåt var jag politiskt engagerad inom Gällivare kommun. Jag var bland annat ordförande i dåvarande fritidsnämnden, som tog över ansvaret för den då blygsamma verksamheten på Dundret.
Det var i huvudsak frivilliga krafter, Gällivare sportklubb och Friluftsfrämjandet, som drev verksamheten, bestående av bland annat tävlingar, utbildning och barnverksamhet.
Ganska snart insåg vi att utveckling av verksamheten, med bland annat kommersiella inslag i form av utveckling av turism och näringsverksamhet, medförde att drift enligt kommunala regler och avtal inte var ändamålsenliga.
Vi gjorde med kommunens stöd en utredning och planering, varefter beslut fattades att Dundret i fortsättningen skulle ledas och drivas av en stiftelse.
Det var viktigt att ideella krafter även i fortsättningen skulle medverka i Dundret, dess verksamhet och utveckling.
Den styrelse, som sedan fick ta över ansvaret för verksamheten, bestod av fem representanter från Gällivare kommun, två från Friluftsfrämjandet och en från Gällivare sportklubb.
Med detta markerades att ideella krafter även fortsättningsvis skulle vara representerade både i verksamhet och utveckling.
Under 1970-talet utvecklades verksamheten. En verkställande direktör anställdes och personal- och verksamhetsplan fastställdes. Investeringsfrågor var även en del av verksamheten.
Verksamheten under 1980-talet fortsatte i stiftelseregi och omsättningen ökade på alla nivåer. Vi var över 100 årsanställda och budgetomslutningen över 20 miljoner.
Senare kom, genom avtal, även Riksbyggen med som delägare i Dundretföretaget, en delägare som skulle tillföra såväl kontakter, kunder som kapital.
I början av 1990-talet avvecklades kommunens delaktighet i verksamheten och det blev privata företag och företagare, som tog över i flera led och med blandade resultat.
Detta var en av mig både summarisk och kanske lite filosofisk händelsebeskrivning. Men dock ett underlag för min rätt att som kommunmedborgare, med viss insikt, att reflektera och reagera.
Jag har sökt Dundret-företagets nuvarande ordförande på telefon ett antal gånger utan resultat. Jag har velat höra av mig och ta del av hans synpunkter om verksamheten på Dundret.
Han kanske tycker att jag inte ska lägga mig i eller inte har att göra med det han håller på med. Vad vet jag? Jag bor i Gällivare sedan över 60 år och älskar Dundret.
Jag har dock den minnesbilden att Dundretföretaget var och är en pärla när det gäller vintersportorter i länet – och i landet.
Om verksamheten ska fortsätta och vara framgångsrik, måste den vara förankrad hos befolkningen och kanske speciellt bland ungdomar. Inte ska skidgymnasiets verksamhet behöva utlokaliseras till andra orter, med sämre förutsättningar. Det är inte där Dundretföretaget ska förstärka sina intäkter. Det är bland annat där framtidens affischnamn inom alpin sport kan finnas.
Ska WC-tävlingar även i fortsättningen kunna förläggas till Dundret, som även torde vara viktiga för Dundrets kommersiella verksamhet, måste de kunniga och ideella krafterna finnas med och uppskattas.
När hoppbacken på Dundret uppfördes ansågs den vara en av landets mest moderna och attraktiva backar, speciellt för träningsgrupper.
Vad blev det av den?
Slutligen – när jag på min tid var i bryderier och funderingar, tyckte jag det var värdefullt att ta kontakt med de som varit med tidigare, som kunde ha synpunkter. Med detta hoppas jag fortfarande på en ljus framtid för Dundretverksamheten.