Vi som bor och försöker leva ett normalt liv i Malmberget, med alla störande faktorer, har blivit ett rött skynke för våra politiker i Gällivare kommun.
I sin iver att mota iväg oss boende i förtid, tillgrips alla möjliga utvägar.
Nu har de styrande sett till att minimera våra möjligheter till sportanläggningen och badhus. Nu stryps antalet timmar för att tvinga oss till Gällivares badhus.
Det skylls på att kommunen gör besparingar, när den bantar ner timmarna i Malmberget.
Men ser vi till vad kostnaden för samhällsflytten och samhällsomvandlingen som går på miljarder kronor, då är summan kommunen sparar in försumbar.
Att kommunen saknar empati gentemot oss som lider i tysthet, det har vi förstått.
Men att gå händelserna i förväg, för att vi malmbergare ska flytta på oss, det är magstarkt.
Hur kan våra politiker medvetet minimera på den samhälleliga servicen?
Varför straffa oss än mera än det är nödvändigt, med tanke på den situation vi lever i?
Hus flyttas, hus rivs, hus löses in, vägar stängs, affärer försvinner en efter en, den kommunala servicen minimeras eller glöms bort.
Att ta sig till vår enda affär är en lång dags färd mot natt. Tänk de människor som inte har tillgång till bil och måste anlita bussåkning – de måste planera sin tillvaro innan lyset släcks för gott.
Har aldrig varit med om att trottoarer och gångstråk lutat så, som de gör nu. Det är med livet som insats, vi tvingas ut på dessa dåliga underlag, med halka och sluttande trottoarer.
Undrar om det är fel på dagens maskinpark eller finns det ingen känsla för hur man snöröjer?
Kanske är det en medveten handling, eller får vi det vi betalar för?
Det ska sparas pengar på Malmberget, det är en känsla, som jag personligen har. Hemska tanke.
Om det funnits minsta tanke på att få behålla oss tvångsförflyttade medborgare i kommunen, då skulle man från den politiska sidan se till att underlätta för oss som bor i Malmberget och se till att vi får en mjuk övergång.
Istället går den händelserna i förväg och blir medlöpare åt LKAB, i tron att den gör något bra.
För vem i så fall?
För mig och för många andra boende i Malmberget, är tvångsförflyttningen en katastrof både fysiskt och psykiskt.
För många är det mer än så, när det dessutom saknas de ekonomiska förutsättningarna att bo och leva.
Många äldre kommer att skinnas in på bara bena, när de krävs på notan för samhällsomvandlingen. Det kan inte ha varit avsikten att vi, som har de sämst ekonomiskt, ska betala en nota för något som vi inte har beställt.
Att staten med sitt huvudansvar för sitt statliga företag LKAB, inte bryr sig tycker jag är mycket märkligt.
Här sitter staten på parkett och ser orättvisorna exponeras – utan att ingripa.
Var finner jag den trovärdighet i stat, kommun och i vårt samhälle, som gör att vi medborgare kan känna oss trygga?