Första halvåret 2014 har varit händelserikt och inför valet i september kan det vara av intresse att summera vad som hänt och i vissa avseenden också vad som inte hänt.
Vi har under senare tid sett hur Ukraina allt tydligare markerat att man inte godvilligt kommer att låta landet delas utan att man är intresserade av att hävda sin nationella integritet.
Det har härigenom visat sig att även stormakten Ryssland tänker sig för innan man ger sig in i ett öppet krig som riskerar att dra ut på tiden mot ett land som visar att man inte utan motstånd kommer att ge efter för påtryckningar.
Översatt till svenska förhållanden kan man ställa frågan om det inte snart är dags att öka vår militära närvaro på exempelvis Gotland med något mer konkret än ett par JAS-plan för att visa vår vilja att även på marken och till sjöss försvara vårt land.
Det kortvariga och för stormakten bekväma och framgångsrika kriget i Georgien 2008 borde ha visat för våra politiker vad som måste göras för att trygga landets fred och frihet men man valde att istället stoppa huvudet i sanden och fortsätta på den katastrofala väg man slagit in på med resultatet att Sverige är svagare än någonsin förr.
Det senaste halvåret har också visat att kränkningarna av våra gränser ökar i antal och man frågar sig hur fredlig vår omgivning egentligen är då både Ryssland och USA enligt media med stridsflyg rört sig i svenskt luftrum.
Givetvis förbereder sig stormakter för krig med sina grannar, annars vore de ju inte stormakter.
Men en intressant tanke uppstår med tanke på hur en del av kränkningarna sett ut.
Kan det vara så att exempelvis den så kallade ryska
påsken, då ryskt bombflyg övade anfall mot Sverige utan att vi kunde göra något åt saken, skulle kunna ses som en förtäckt uppmaning till vårt land att upphöra med sitt önsketänkande om evig fred i världen och åter se till att inte vara det säkerhetspolitiska vakuum vi på kort tid utvecklats till.
Stormakten tycker inte om oförutsägbara grannar och genom vår totala sårbarhet är vi i dag mycket oförutsägbara i säkerhetspolitiskt hänseende.
Lärdomen härvid är givetvis att om inte vi själva försvarar vårt territorium så kommer någon annan att göra det åt oss för att inte en tredje part ska kunna dra nytta av resurser på svensk mark.
Den stora skogsbranden som härjat Västmanland torde också kunna tjäna som väckarklocka för dem som trott att vi med hjälp av modern teknologi ska kunna övervinna alla påfrestningar som samhället utsätts för.
Som branden utvecklade sig står det tämligen klart att viktiga pusselbitar som saknades i släckningsarbetet var människor på marken och gammaldags teknologi som motorsågar, yxor och lastmaskiner.
Försvarsmakten sade att man kunde ställa upp med resurser motsvarande ett mindre åkeriföretag men detta ter sig tämligen futtigt när man betänker att vi för bara 20 år sedan kunnat sätta in hundratals om inte tusentals värnpliktiga för att arbeta med att begränsa eldens spridning med brandgator och motbränning. Samt att det nu sorgligen avvecklade civilförsvarets förråd var fulla av utrustning för röjning och räddning som skulle kunnat komma väl till pass i arbetet.
Branden och våra återkommande järnvägs- och telekomproblem har visat hur sårbara vi är mot naturens krafter och mot krånglande eller i värsta fall saboterad teknik.
Det är hög tid att överge tron på att inget ont ska hända och stärka samhällets beredskap även mot denna typ av påfrestningar.