Psykiatrin i Sunderbyn på avdelning 32 är under all kritik. De skickar hem personer som är svårt självmordsbenägna och ofta tar stora mängder överdoser. Det är på gränsen att de överlever ändå hjälper inte 32an dem. Vad är det som krävs för att människor ska få hjälp? Missbrukarna får bra hjälp, men vad ska vi som lider av av svåra psykiska åkommor göra? Vi slängs ut i vardagen och ska ta hand om oss själva. Vi uppmanas ta hjälp av närpsykiatrin men när inte ens de kan hjälpa, vart tusan ska vi då vända oss? Vad ska ske för att man ska få hjälp? Att man lyckats ta sitt liv eller? Men då är det ju redan för sent. Då får säkert anhöriga höra ”Ni skulle ha haft bättre koll på honom/henne, ni måste ju ha sett tecken” med mera.
Avdelning 32 skyller ifrån sig, och deras chefer är som jag ser det fegskitar som inte vågar rycka in där de bör. De viker sig under chefsöverläkarens ord, en som inte alltid vet vad som är bäst för patienten. De kanske skulle ta och lyssna mer på patienterna och höra hur de vill att behandlingen ska fortgå? Man kan ju bara inte slänga ut en svårt sucidal person på gatan och tycka att han eller hon är frisk! Vad håller de på med?
Jag är själv före detta patient på avdelning 32 och blev ofta dåligt bemött, ibland väldigt illa. De sa flera gånger att jag var där för att få uppmärksamhet och att jag bara var där på förvaring. Och ja, jag ville vara där för jag kände mig tryggare där än i mitt eget hem. Det här har skett med fler patienter. Det är som om psykiatrin inte vill ta något ansvar. Men om man mår dåligt så måste man ju kunna söka hjälp utan att man får kommentarer slängda i ansiktet som ”Måste du göra dig själv illa bara för att för att söka hit?”, eller om man ligger på golvet och krampar av ångest så står 32ans personal där och ser på. Det är sjukt, det ska inte gå till så! Sedan säger de ”Vi kan inte hjälpa er för vi har så mycket att göra”, men vad har det med oss och göra? Nej nu är det dags att något drastiskt sker!