Jag kommer ifrån ett land där man är väldigt social, även med de man inte känner. Till exempel pratar man alltid med personen man sitter bredvid på bussen, oavsett om man känner personen eller inte.
När jag sedan kom till Sverige har jag tänkt över hur annorlunda det är här. Jag kan beskriva det så här: Bussen stannar och några kliver av, de som sitter kvar andas ut, “Vad skönt att de klev av!”. Sen ser de att några andra kliver på, först rör de på sig lite grann och ser åt andra håll, ingen ögonkontakt. De försöker se upptagna ut för att inte behöva prata med någon. I Sverige har jag förstått att väskan har flera olika användningsområden. Vilken trygghet kan en väska ge när man sätter den på sätet bredvid så att ingen annan kan sitta där? Hur är det verkligen en trygghet för en del? Är det jobbigt att prata med människor som man inte känner?
Jag var på en buss en gång. Bussen var nästan full men det fanns några platser. Först tänkte jag sätta mig någonstans, men när jag såg deras ansiktsuttryck föredrog jag att istället stå i mitten av bussen bredvid en barnvagn som mamman höll fast.
Det ena barnet satt ensam på första raden. Vid nästa busshållplats klev det på en man med sitt barn. Barnet satte sig bredvid det första barnet och trots att de inte kände varandra började de att prata. Jag hörde hur de berättade och hade roligt tillsammans hela vägen, medan alla vuxna var tysta och stirrade rakt fram eller ner i sina mobiler. I den stunden tänkte jag, varför kan vi inte prata med varandra som barnen?
Man kan verkligen lära sig av barnen. Tänk vad mycket trevligare skulle det vara om vi vågade prata med varandra.