Trots stort engagemang och namninsamlingar mot planerna på att lägga ner demensboendena vid Brännagården i Överkalix står socialnämnden fast vid beslutet att lägga ner de båda avdelningarna.
I dag pågår många diskussioner när det gäller omhändertagandet av dementa. Dels inom hälso- och sjukvården dels i vilken grad kommunerna satsar på kvalitet när det gäller vården och omsorgen om de gamla.
Tyvärr kan vi dagligen i media ta del av hur äldre och dementa på olika sätt far illa inom hälso- och sjukvården. I sådana diskussioner har jag tidigare lyft fram min mammas fina demensboende, Svalan, och vågat skryta över att Överkalix kommun inom det här området ligger i framkant. Det kommer jag inte att kunna göra längre.
Min 93-åriga mamma flyttade in på Svalan 2007 eftersom hon fått problem med att hålla reda på mattider, medicinintag samt att orientera sig i tidigare välbekanta miljöer. Det var ett stort och svårt beslut för henne, hon som alltid klarat sig själv och ställt upp för andra.
När hon bestämde sig för att tacka ja till erbjudandet om särskilt boende var det med stor oro och ångest, både för henne och för mig. Men... det blev en mycket positiv upplevelse.
Ni kan bara föreställa er hur glad jag blev när mamma redan efter första veckan förklarade att det bästa hon gjort var att flytta till Svalan. Hon var så nöjd när hon berättade om hur trevligt det var med sällskap och hur vänliga och snälla alla i personalen var. Hon kände sig trygg det var som ”hemma” igen.
Tillsammans med övriga åldriga damer och herrar på Svalan sjungs det, diskuteras det politik och pratar man om hur det var förr. I synnerhet det senaste ämnet får alla att bidra med olika minnen och historier från ett strävsamt och aktivt liv.
Även om man inte alltid kommer ihåg varandras namn eller vad som serveras till lunch just den här dagen skrattas det gott åt historier från skoltiden, lumparlivet och gamla arbetsplatser.
Det har varit roligt att besöka min mamma och hennes ”kompisar” på Svalan. Vi har firat sju födelsedagar där och lika många advents-/julkalas. Mammas grannar och kamrater på Svalan har kommit och försvunnit, men under den tid de haft tillsammans har de haft stor glädje av varandras sällskap.
Svalans lokaler har gjort det enkelt för de boende att hitta till matrum och sällskap, de ”öppna” ytorna har gjort att personalen har god överblick och snabbt kan träda in och hjälpa till om det behövs. Det är en miljö som är så lika en hemmiljö som det bara går.
Låt det också fortsättningsvis få vara precis så – som hemma! Erfarenheter från nedläggningar av demensavdelningar och omflyttningar har visat att de boendes vårdbehov ökar och därmed också kostnaderna. En ny miljö påverkar negativt de funktioner som fortfarande fungerar.
Ångest, oro, förvirring, svårigheter att hitta till sina rum, till toaletten och en allmän otrygghet när det välbekanta byts ut mot det okända – det bidrar till vare sig god kvalitet när det gäller omsorgen om de dementa eller förbättrad ekonomi för kommunen.
Yngve Gustafson, professor i geriatrik och överläkare vid Umeå universitetssjukhus har ett långt och djupt engagemang inom äldreomsorgen. Han har i sin forskning konstaterat att det farligaste, ja, det kan rent av få dödliga konsekvenser, är när gamla dementa tvingas flytta. Jag hoppas det finns både hjärna och hjärta med när socialnämnden i Överkalix kommun fattar beslut i frågan.
Var modiga, våga satsa på en hög kvalitet i kommunens äldreomsorg! Skapa också trygghet bland de många gamla i kommunen som i närtid står inför att omfattas av den kommunala äldreomsorgen.
Ni som är beslutsfattare, lyssna med öppna sinnen till de som fortfarande kan göra sina röster hörda – de som fortfarande kan uttrycka sin vilja och sina behov. För de andra, min mamma och hennes kamrater, som inte längre har förmågan, måste vi som anhöriga ta vårt ansvar för att deras röster hörs.
Lyssna – hör – och låt hjärnan och hjärtat styra era framtida beslut.