En gång i tiden satt jag på Muggträskets strand, njöt av stillheten, elden värmde, kaffet var klart, hunden låg bredvid mig.
I ryggsäcken fanns två tjädertuppar och några hjärpar. Himeln var blå, sjön spegelblank.
Jo, det var en bra dag. Livet log mot mig.
Inte kunde jag då ana att trakten skulle skövlas och förödas av en vindkraftspark. Dessa historiska, sägesomspunna marker med sin vackra natur och kultur, sin sköra vildhet, renskötselns månghundraåriga tradition.
Aldrig kunde jag tro att de styrande i kommunen skulle sjunka så lågt, sälja sig så billigt.
Att deras egna tillkortakommanden gör dem desperata till vad som helst, vilken lekstuga, inkompetens.
Överkalixborna tjänar ingenting på vindkraften. De enda som tjänar något är vidkraftsbolaget och dess aktieägare. Kvar blir ett förrött landskap.
Vet hut och skäms, beslutsfattare!