Det ärpositivt att Sverige åter börjat tänka i banor av att det kan vara bra att staten tar sitt ansvar för medborgarnas trygghet genom att stärka beredskapen att försvara medborgarna både mot fredstida kriser och mot krig. Det är ju trots allt en av statens huvuduppgifter att säkerställa medborgarnas säkerhet och en stat som inte löser denna uppgift kommer snabbt att förlora förtroendet från sina medborgare.
Sedan Sovjetunionens fall har svensk försvarspolitik emellertid bedrivits på ett sätt som förmodligen kommer att leda till att vårt land inom en inte alltför avlägsen framtid används som exempel på otur i tänkandet i ledarskapslitteratur och -utbildningar.
I en allmän yra av att inga hot kan uppstå mot vårt land sedan Sovjetunionen fallit, skapades en kultur av sorglöshet och brist på analys av omvärlden i vårt lands högsta beslutande kretsar. Det blev fel och omodernt att resonera i termer av beredskap, försvar av det egna territoriet och ansvarstagande – och rätt att tala om frivillighet och den enskildes ansvar.
För att slippa konfronteras med verkligheten, bortsåg vår statsledning från besvärliga fakta och när de inte kunde ignoreras ville man tysta kritiken genom att sekretessbelägga fakta som alla med den minsta insikt om landets försvarsförmåga insett för länge sedan. Ett exempel på detta var när förre överbefälhavaren Sverker Göransson uttalade sig om det så kallade enveckasförsvaret och dåvarande försvarsministern Karin Enström såg till att han anmäldes till polisen för att eventuellt ha brutit mot sekretesslagarna trots att han bara sade vad alla redan visste – att ett försvar utan soldater och sjömän inte kommer att fungera någon längre tid.
Under en följd av år har vår militära och politiska ledning också vägrat acceptera det faktum att Ryssland har ambitionen att bli den aktör i världspolitiken som Sovjetunionen en gång var. Det passade exempelvis finansminister Borg, som lösgjorde miljarder ur försvarsbudgeten för andra satsningar när han av lydiga försvarsministrar fick grönt ljus för detta genom försäkringar om att vi har minst tio år på oss för att bygga upp vår styrka innan några hot mot vårt land kan uppstå.
Denna kultur av att blunda för fakta och tysta oliktänkande för att skapa en atmosfär av att alla tycker lika kallas i ledarskapstermer för ”Group Think” en hel grupp fastnar i ett kollektivt feltänk och fattar avgörande beslut med feltänket som grund. Ett exempel som använts många gånger är när USA:s statsledning beslutade om den såkallade Grisbuktsinvasionen 1961.
Ett ytterligare exempel har nu fogats till denna mindre smickrande lista och det är vårt lands försvarspolitik 1990–2016.
Vi ser nu en större politisk enighet om att vårt land kan och skall försvaras och att vi måste visa omvärlden att vi är beredda att göra vad som krävs. Det är därför att rekommendera att våra beslutsfattare av idag studerar 25 års svensk försvarspolitik för att se hur de inte skall agera i framtiden.