Greta Thunbergs upprop för klimatet sprider sig som en löpeld. Det är fantastiskt att en enskild ung människas röst och handling kan ge sådan stor effekt. Så hoppingivande att se hur skolungdomar nu engagerar sig över hela världen. En både nödvändig och bisarr debatt om vad som är viktigast har uppstått, mänsklighetens överlevnad eller skolnärvaro på fredagar? Då reser sig mer än 270 svenska klimat- och miljöforskare och manifesterar sitt försvar för Greta och skolungdomarna (DN Debatt 15/3). ”Ungdomarnas mobilisering av Fridays for Future och Climate Strike visar en generation som tar ställning i en av mänsklighetens största frågor. De förtjänar respekt.” Men bland undertecknarna finns inte en enda från Luleå tekniska universitet.
För över 20 år sedan fick Luleå landets sjunde universitet. Det var, och är, vi många som är stolta över. Men trots att forskarvärlden är tätt sammanflätad, får man ibland känslan av att LTU ställer sig, eller hamnar, utanför. Det gäller framför allt engagemanget i breda samhällsfrågor. Att mer än hälften av de 270 forskarna tillhör de stora universiteten i Stockholm, Lund, Göteborg och Uppsala är naturligt. Och att även forskare från övriga universitet i Umeå, Linköping, Örebro, Karlstad samt Sveriges Lantbruksuniversitet (SLU) står upp för klimatfrågan är givet. En rad mindre högskolor finns också representerade bland forskarna.
Men varför utmärker sig LTU genom att vara totalt frånvarande? Det finns visserligen de som hävdar att LTU inte är ett ”riktigt” universitet utan främst en teknisk högskola, men det argumentet håller inte här. Bland undertecknarna finns 25 forskare från Kungliga tekniska högskolan (KTH) och ett 20-tal från Chalmers. Till och med lilla BTH i Blekinge är företrätt. LTU:s engagemang inom sektorer som gruvindustri och digitalisering är vida känd. Men hur står det egentligen till när det gäller klimat och miljö?