Det gömda och glömda avfallet från kärnkraftverken. Avfallet som ärvs av nya generationer som kanske inte ens vet vad som finns i deras berg. Uppgifter kan bara sparas en begränsad tid.
Säkerheten med detta är minst sagt märklig. Kan någon på allvar tro att det finns sprickfria berg, utan grundvatten?
Första tankarna var så. Nu har de blivit till tankar kring att borra ner avfallet djupt ner i bergen i behållare, i bentonitlera och stål.
Hållbarheten hos dessa vet ingen nog mycket om. I 100 000 år ingår det i den livsfarliga leken. Bristen på ansvar mot nästkommande generationer.
I helgen var jag och många svenskar med mig i Finland, vid Pyhäjoki Hankivi. Tillsammans manifesterade vi med tända ljus med den i över sju år plågade ortsbefolkningen av ett planerat kärnkraftsprojekt.
Rosatom är nu återigen drivande, dock får avfallet inte flyttas från Finland. Alltså inget riktigt hot om ryska kärnvapen.
Livsfarlig lekstuga igen, ingen klar säkerhetstanke varken med avfallet eller om något annat sker. De där, vi här runt Bottenviken får leva i osäkerhet om något händer. Det händer och har hänt.
Titta på Fukushima Japan. För vems skull görs detta när det finns flera alternativ att satsa på som även företagare har insett? Inte för att de ska styra, men ändå. Folkviljan ska styra.
Vad har SSAB för tankar med att vilja delta i projektet, och vilken moral har SSAB?
Vi var många ljusbärare där i Pyhäjoki, vi gjorde det också för våra barn och barnbarns skull.