Nyheter om bestialiska gruppvåldtäkter regnar i perioder över oss. Det ena fallet är grövre än det andra, och varje gång känner vi vämjelse och avsky.
Unga flickor verkar behandlas som sopor.
Vi undrar hur det kan hända gång på gång på gång. Jag är rädd att vi föräldrar bär en stor del av ansvaret. Men vi är samtidigt en viktig del av lösningen.
Vänta nu, tänker du. Jag har aldrig våldtagit. Fair enough. Men för att lösa problemet måste vi våga betrakta hur det faktiskt ser ut.
Det är inte bara kriminella utan även pojkar, män och svin från alla samhällsklasser som våldtar våra döttrar.
Deras föräldrar har av allt att döma inte lärt dem skillnaden på rätt och fel. För hade de fått detta med sig hemifrån så hade de inte våldtagit.
Min sambo och jag har tillsammans två flickor och tre pojkar. Vi har båda två varnat tjejerna för farliga situationer. Men jag erkänner att jag nog inte en enda gång har sagt till killarna att ett nej alltid är ett nej.
Något jag fann när jag gjorde research inför min förra bok, som handlar om efterspelet efter en gruppvåldtäkt, var att folk vägrar prata om det här.
När jag reste runt och pratade om boken såg jag i ansiktet på dem jag mötte: Måste du skriva om sånt? Kan du inte skriva om någonting annat?
Det är helt enkelt för tungt att hantera eftersom det kommer för nära. Man ryser, förfasas och äcklas över de vidriga brotten. Men man tänker inte prata om det.
Problemet är komplext och jag har inte hela lösningen. Men vi föräldrar måste acceptera vårt ansvar.
Vi varnar våra döttrar för att det är farligt att gå ensam genom stan; att pojkar kan misstolka en kort kjol; drick inte för då får du skylla dig själv; pojkar saknar kontroll så var inte snäll mot vem som helst eftersom han kan tro att det är fritt fram att behandla dig hur han vill.
Men att låsa in våra döttrar kan inte vara lösningen. Vi måste även orka prata med våra pojkar redan när de är unga.
Vi måste förklara att ett nej är ett nej, att de faktiskt kan bli avvisade, att inte heller de ska dricka för mycket eftersom det kan sluta illa.
Att de inte har någon nåd att vänta, om de förgriper sig på en annan människa. I stället för krystade samtal runt middagsbordet, då alla ändå är illamående av att ha läst om ännu en ung flicka som förnedrats och skändats, måste det bli en del av vår vanliga uppfostran.
Vi föräldrar måste klargöra våra värdegrunder bättre. Om vi förklarar det vidriga i att begå våldtäkt – likaväl som vi säger åt pojkarna att komma i tid till jobbet, att betala skatt och att det är fult att stjäla – så kanske vi på sikt kan skapa en förändring. Inom en generation? En tryggare miljö för oss alla inom kanske tjugo år? Vi kan alla göra nånting.
Vad säger du? Är du med och hjälper till att en gång för alla komma åt problemet? Vill du ta ditt föräldraansvar?
Nej, det är inte lätt att hitta orden. Ja, det är skitjobbigt. Men om inte vi föräldrar gör det – vem ska då göra det?
Kom inte dragande med att skolan ska göra det. Det är inte skolans pojkar. Det är våra pojkar.
Min uppmaning till dig som läser det här: fortsätt gärna att varna dina döttrar för andras söner – men lär samtidigt dina söner att respektera andras döttrar.
Jag accepterar att förändringen kommer att ta tid. Men jag vill inte läsa om ett enda fall till.
Jag har fått nog.