I vårt famlande efter identitet, samhörighet och bekräftelse i Sverige, i denna del där kapitalister skapade framtidseufori och lycka. I ett huj leddes vi in i håglöshetens täta dimma.
Villrådiga vi här nu stå, arma varelser, vad gör vi nu?
Högljutt vi ropa: AMS, gröna jobb, statligt stöd, utlokaliseringar, starta eget, hjälp! Hjälp!
Ack vi äro också riktiga svenskar, ej halvtinad eller tystlåtna tärande mumindalingar. Vi syns, vi hörs i svarta rubriker på TV, och i medias högljudda klagande svanesång.
Vi är nu blåblodiga svenskar, vi kan skilja på B och P. Vi kan tala det svenska språket lika lätt som lärkans flykt.
Vi är inte längre tärande, vi är inte knott och myggbitna, beckoljedoftande, bastusvedda krumma varelser av underordnad betydelse.
Vi är någon! Vi har gjort Sveriges största konkurs.
Vi vill, vi kan misslyckas.