Hela Sveriges land utanför
Storstockholm utarmas, amputeras, skändas och dör under bördan att via den statliga beskattningen försörja, översysselsätta och tvångsinflytta 35 000-50 000 nya invånare till vår huvudstad varje år.
Den ekonomiska tvångsinflyttningen är avsiktlig för att skapa nya konsumtionsbehov och svepskäl för ytterligare infrastrukturutbyggnad, översysselsättning och inflyttning med ekonomiskt tvång.
Denna makabra konstgjorda översysselsättning med landets statliga skattepengar till enbart Storstockholms fabulösa fördel måste dessutom accelerera varje år för att fungera och har så gjort i sex, sju årtionden.
Men nu är det på väg att ta fullkomligt fabulösa ekonomiska dimensioner med förödande konsekvenser för hela riket.
Mer än 200 000 av landets 240 000 statsanställda i 552 statliga verk och institutioner är lokaliserade till Stockholms-kommunerna, i första hand till Stockholms innerstad till en kostnad av 22 miljarder per år bara för statens egna fastigheter och hyreskostnader för de statsanställdas arbetsplatser.
Med tumregeln att en miljon kronor genererar ett årsarbete så avlönar vi skattebetalare i landet 22 000 årsjobb åt Stockholms-kommunerna, bara när det gäller de statsanställdas arbetsplatskostnader.
Spin of-effekten av statsapparatens alla arbetstillfällen i vår huvudstad tillför Stockholms-kommunerna ytterligare minst 300 000 indirekt avlönade ur statskassan.
Långt över 100 miljarder kronor har riksdagen/staten anslagit per tioårs-period till vår huvudstads kommunala infrastruktur och hävdat att det är av riksintresse som Stockholms-kommunerna får de statliga skattepengarna.
Exempelvis den så kallade förbifart Stockholm som beräknades kosta cirka 30 miljarder kronor att bygga med statliga medel är uteslutande ett kommunalt exploateringsprojekt för nya bosättningar i vattennära områden.
Endast 1,2 procent av trafiken på Essingeleden är genomfartstrafik och det är dessutom statens centralisering av arbetstillfällen till Stockholm som är orsaken till all trängsel både på Essingeleden och övriga gator.
Till landet utanför Stockholm återinvesterar staten inte ens nämnvärda skattebelopp till underhåll och nybyggnad av infrastrukturen. Exempelvis så har Gävleborgs län tilldelats 873 miljoner kronor (inte ens en miljard) för pågående tioårs-period fram till 2021.
Följden är att länet förlorade alla sin rättmätiga statsfinansierade arbetstillfällen och förfallet av vägnätet fortsätter lika alla tidigare årtionden.
Hela Norrland har tilldelats mindre än en tiondel av staten skattepengar till sin infrastruktur per tioårs-period jämfört med Stockholms tilldelning och har så varit ända sedan Gunnar Strängs tid.
De fem norrlandslänen har mångdubbel med riksvägar att underhålla jämfört med Stockholm för att stat och bolag ska kunna exploatera Norrlands naturtillgångar, men ingenting ska vara oss givet.
De fem norrlandslänen har 1,2 miljoner invånare, men ingenting återinvesteras till deras gagn och välfärd. Endast den koloniala utsugningen består och accelererar.