I februari skrev jag i NSD att jag växt upp i ett kallt krig, men inte vill dö i ett annat. Nu är vi snart där.
Vi saknade TV på 1950-talet, men vi hade en radio. Och en sak hade vi gemensamt; det kalla kriget.
Folk var rädda, man visste inte vad som skulle hända från dag till dag. Sovjetunionens Nikita Chrusjtjov skickade fartyg med ramper och stridsspetsar mot Kuba, ett nytt världskrig var överhängande. Alla satt som klistrade framför radion.
Visst kunde vi koppla av med Grodan Boll och Kalle Stropp. Men, skulle kärnvapenkriget bryta ut? Då hade inte 50 miljoner döda räckt som under andra världskriget.
Hela mänskligheten hade sannolikt gått under, djurlivet förstörts, haven blivit förstörda.
Men president Kennedy fick fartygen att vända, vi kunde andas ut. Men Kuba isolerades, embargot finns kvar än i dag, och folket drabbas. Där körs fortfarande bilar från 1950-talet.
Chrusjtjov gav under sin tid bort den nu annekterade Krimhalvön. Vi kan ha åsikter om allt, men får inte glömma att Rysslands, Finlands, Ukrainas och Baltikums folk var de stora mänskliga förlorarna under kriget. Sannolikt dog mer än 30 miljoner.
Hur många kvinnor och barn som drabbades går inte ens att gissa, men skräcken satt kvar till dödagar, och detta får inte ske ännu en gång. Carl Bildt reste land och rike runt, men undvek de viktigaste parterna; Ryssland och Ukraina tillsammans. Vi måste väl ha lärt oss något av historien, och bjuda in alla, vi kan inte lämna ett helt folk utanför.
Det spelar ingen roll om det är svenska ungdomar, ryska, ukrainska, baltiska, finska eller andra ungdomar. Alla vill en enda sak; att få leva i fred. Och vem vill skicka sina barn i krig?
Det vilar ett stort ansar på svenska utrikesministern Margot Wallström, Kristina Persson, Sven Erik Bucht och Birgitta Ahlkvist. Barents- och Norden-samarbetet måste fortsätta. Det finns så mycket att vinna om vi kan samsas. Eller som Buchts sa: ”Vi måste bygga samarbetet i öst/västlig riktning, potentialen är enorm”.
Inte bara ekonomiskt, men framför allt mänskligt, alla måste med i diskussionen: Vladimir Putin, Ukrainas ledare, Baltikums ledare, Finlands ledare, ett enat Norden.
Kanske är en ny nordisk union vägen fram, och träffas i Jokkmokks glashus i talltopparna? Varför bränna pengar på upprustning och vapen, när vi har ett jordklot?
Sverige har en självförsörjandegrad runt 35 procent. Europas bönder tvingas på knä av restriktioner, den ryska rubeln rasar, Ukrainas ekonomi är på ruinens brant. Pensioner uteblir i östra Ukraina, EU har 100 miljoner fattiga, 25 procent arbetslösa ungdomar.
50 miljoner flyr undan krigen, tusentals drunknar i Medelhavet.
En dag firar vi murens fall, nästa dag bygger vi en ny. EU har väl tillräckligt med bekymmer. Vi har enorma klimatkrav, 50 000 klimatrapporter visar att jordklotet är illa ute av växthusgaser. I Kina dör 670 000 människor av dålig luft varje år. Så, det finns bara en väg, alla måste samsas.
Jag skriver inte detta för att det är roligt, utan för att jag måste. Mina föräldrar vågade inte, för man levde i ett kallt krig.