Den störste politiske ledargestalten i vår generation, Nelson Mandela, är död. Nu kliver han in i samma krets som Abe Lincoln, Mahatma Gandhi och några ytterst få ytterligare.
Och som svenskar har vi skäl att känna något särskilt för just denna ikongestalt som var en moralisk rese och ledare av en dimension som vi sällan får uppleva under vår livstid. I bästa fall en enda gång.
Synd bara – med tanke på arvet efter Mandela – att den kanske bäste av nästa ANC-generation, Cyril Ramaphosa (gruvfackets generalsekreterare på 1980-talet och en ledargestalt även i ANC), aldrig blev den som tog över efter Mandela.
Han hade sannolikt varit bra mycket bättre än Nbeki och Zuma (nuvarande korrupte president) att förvalta det Mandela byggde upp med sin kloka försoningpolitik.
I bästa fall blir det Ramaphosa – tillhör dock en mindre minoritetsfolkgrupp och inte de stora xhosa och zulu; ligger Cyril i fatet – ny president i Sydafrika när Zuma en gång avgår.
Det finns, hur som helst, många skäl att som svensk känna en särskild stolthet över att engagemanget mot apartheid var ovanligt starkt i detta land. Bland solidaritetsgrupper, kyrkor, det socialdemokratiska partiet, vänsterpartiet, fackliga rörelser, de flesta liberaler och på något sätt hos större delen av svenska folket.
Det första land som den frigivne Nelson Mandela besökte 1990 var Sverige. Han kom hit för att besöka sin medkämpe och närmaste vän Oliver Tambo, då vårdad för en allvarlig sjukdom på ett svenskt sjukhus, men också för att Sverige som inget annat västland stött kampen mot apartheid.
Olof Palmes engagemang minns många. På ANC-galan i november 1985 samlades svenska artister mot apartheid men särskilt inbjuden var Olof Palme. Några månader senare blev han mördad.
Så det skaver inte så lite att se och höra 1980-talets MUF-generation, med Reinfeldt i spetsen, nu hylla Mandelas gärning. Tänk ändå om Olof Palme fått leva. Han, om någon, hade kunna representera Sverige på Mandelas kommande statsbegravning.
Nu när vi i radion och på nätet hör och ser så många fina betraktelser och unisona hyllningar av Nelson Mandela som frihetskämpe. Men så såg det inte alls ut till långt in på åttiotalet.
Det är viktigt att inte glömma att exempelvis moderaterna vägrade delta i kampen mot apartheid.
Häromåret försökte ju moderaterna i ett idéprogram skriva om historien och hävda att de kämpat mot apartheid. Så var det inte.
1985 argumenterade moderatledaren Ulf Adelsson mot sanktioner riktade mot Sydafrika med orden: ”Men då skulle de stackars negrerna i Sydafrika bli arbetslösa”.
USA behöll sin terroriststämpel på Mandela ända till 2008, alltså till för fem år sedan. Och somliga av oss minns nog hur Storbritanniens Margaret Thatcher och USAs Ronald Reagan ogillade det radikala ANC.
Det är viktigt att minnas att för inte så särskilt länge sedan betraktades Nelson Mandela av många ledande politiker och makthavare i västvärlden inte alls som den ikon för frihet och försoning som han ses som i dag.
Nu när han nått ikonstatus och alla (också hans forna fiender) hyllar honom samfällt.
Nelson Mandela är en del av vårt kollektiva minne, men det är viktigt att minnas att han länge sågs med misstro och till och med hat av många ledande krafter i världen. Av apartheidregimen i Sydafrika erbjöds han att släppas fri mot att han i utbyte avstod från den väpnade kampen.
Men när han nu inte längre finns med oss ska kan vi minnas och hedra honom som den största politiska ledargestalten i vår generation. Nu när han kliver in i samma krets av ledargestalter som Abraham Lincoln, Mahatma Gandhi, Martin Luther King och kanske ytterligare ett par tre personer.
Men frågan är om inte Nelson Mandela är den främste – också bland dessa ikoner.