Jag har en färsk kandidatexamen i sociologi, är således beteendevetare. Studerade i vuxen ålder och har en gedigen tidigare arbetslivserfarenhet.
Trivs och frodas i vackra Luleå med ett trevligt och öppet folk. Nu har jag – i Luleå med omnejd – i ett år sökt jobb som jag är kvalificerad till utan resultat.
Det finns jobb att söka, intressanta jobb dessutom och jag har sökt flera jobb, inom ett brett spann, varje månad under året.
Det jag – och mina före detta studiekamrater – faller på gång efter gång är erfarenhet inom branschen. Moment 22 med andra ord.
Jag kan till viss del förstå att företag och myndigheter helst vill ha någon som är ”startklar” direkt, som inte behöver läras upp, men samtidigt : Vad händer med alla oss andra då, som har en gedigen utbildning?
Det finns många av oss som har andra erfarenheter att ta med oss som är likvärdiga.
Varför inte ta vara på nyutbildade personer med färsk kompetens?
Har det blivit så stressigt och underbemannat att vi ”nya” inte är välkomna på arbetsmarknaden längre?
Detta betyder att det är de som redan har jobb som cirkulerar bland de jobb som finns.
Medan vi som inte får en chans blir ståendes utanför.
Luleå eftersträvar att uppnå 100 000 invånare och jag bor gärna kvar – förutsatt att jag blir insläppt på arbetsmarknaden.
Det är inte fler jobb inom mitt område någon annanstans i Sverige, det vill säga inte grönare på andra sidan – men nu har en annan kommun söderut trots allt gett mig chansen.
Jag ser fram emot att praktisera mina kunskaper och all annan erfarenhet jag besitter.
Känner en enorm besvikelse mot Luleå som inte ”levererat” på denna front och gett mig chansen.
Hade sett fram emot en framtid här.
Kanske dags för politiker och dylika att se över detta dilemma.
Hur ska befolkningen kunna öka om vi inte blir insläppta på arbetsmarknaden trots akademisk utbildning och ofta med lång arbetslivserfarenhet?
Tack för en fin tid i Luleå