Självfallet är det bra att vi tar lärdom av allt som den senaste tiden hänt i vår omgivning och anpassar oss till nya förutsättningar i verkligheten runt oss. Det är också trevligt för undertecknade att ha så många nya vänner i försvarsdebatten.
Frågan är dock om Sveriges militära och politiska ledning verkligen hade behövt tas så på sängen av händelserna i Ukraina som man verkar ha blivit om man visat mer strategiskt tänkande och mindre okritiskt accepterande av alla de nya försvarsdoktriner och militärindustriella hugskott som haglat genom luften de senaste 15 åren.
I början av 2000-talet koncentrerades hela vårt militära tänkande på det Nätverksbaserade försvaret (NBF) och det kirurgiska kriget. Det andra Irak-kriget liksom Afghanistan-kriget visade dock att det högteknologiska, kirurgiska kriget visserligen kan besegra en motståndare militärt men aldrig vinna freden om motståndaren inte erkänner sig slagen.
Om den militärt slagne fortsätter att göra motstånd trots sitt nederlag kommer segraren att tvingas föra krig på den formellt besegrades villkor med växande egna förluster och krigströtthet som följd, något som kommer att leda till vikande politiskt stöd för krigsinsatsen. Genom uthållighet kommer med andra ord den besegrade att nå sitt mål och i slutändan vända resultatet till sin egen fördel.
Efter att vi övergett NBF införde vi med full kraft insatsförsvaret. Värnplikten avskaffades och vi satsade helt på små men vassa stridsgrupper som skulle vara på rätt plats vid rätt tillfälle för att kunna slå varje motståndare. I Georgien 2008 stod det dock klart att ett litet land aldrig kan räkna med att annat än med stor portion tur, kunna överlista en angripare i form av en stormakt. Det georgiska insatsförsvaret slogs på mycket kort tid av den ryska armén som inte tycktes ha några problem att ta reda på var georgierna koncentrerat sina fåtaliga trupper för att bjuda upp till strid.
Kombinerat med insatsförsvaret planerade vi under ett antal år också för att försvara Sverige i utlandet. Det finns inget ont att säga om de kvinnor och män som deltog i insatserna men det som kännetecknade tankarna och slagorden kring dem var ren naivitet.
Om vi inte trovärdigt kan försvara vårt eget territorium är vi inte heller trovärdiga i internationella sammanhang. Vi duger framförallt inte som allianspartner då ett krav för att få bli med i en allians brukar vara att man själv åtminstone kan försvara sitt eget territorium och inte bara blir en belastning för alliansen.
Yrkessoldater sades vid nedläggningen av folkförsvaret vara helt överlägsna värnpliktiga i militära sammanhang.
De senaste 15 årens utveckling har dock visat inte bara att det är svårt att rekrytera yrkessoldater, framförallt sådana som håller högre kvalitet än värnpliktiga. Det behövs också fler soldater och sjömän än vad yrkesförsvaret rimligtvis kan ställa upp för att försvara hela vårt land.
För att det ska vara avskräckande att anfalla oss måste vi kunna visa att vi kommer att försvara varje kvadratmeter av vårt land och att vi aldrig kommer att ge oss.
För kunna sända detta budskap behöver vi den allmänna värnplikten. Det är nu dags för politisk och militär ledning att överge den sista käpphästen från 15 års experimenterande och avskaffa det resurskrävande och ineffektiva yrkesförsvaret.