Den kommer nu. Den där känslan du vet. Att bara lämna allt. Packa det nödvändigaste. Eller inte ens det. Köpa en enkel biljett eller tanka fullt och dra. Kasta pil på en karta och åka dit pilspetsen pekar. Frihet, ansvarslöshet, baby we were born to run!
Den känslan har jag aldrig haft. Jag har det liksom inte i mig. Visst längtar jag också ut på vägarna på våren. Men det blir bara några mil på cykeln och sen hem igen. Till trygghet och lugn. Ja, trygghet i alla fall. Lugnet lämnade vi på BB när vi tog hem första barnet.
Den 14 oktober 2011 gick 23-årige Andrew Forsthoefel ut genom bakdörren hemma i Philadelphia för att vandra genom USA. Idén med vandringen var att samla historier. På sin ryggsäck bar han en skylt med texten Walking to listen. Andrew samlade ihop historier och livsöden i det alldagliga. Alla hade en historia att berätta. Han lyssnade och dokumenterade på sin blogg och via radioinspelning. För det är vad det handlar om, historier. Ingenstans kommer de till oss som ute på vägarna. Pitcha en film som road movie och du har min fulla uppmärksamhet. Det perfekta sättet att berätta en historia. Fråga Homeros. För vad är Odysseén om inte en road movie. Fast kanske inte så mycket "movie", men ni fattar. Odysseus var på väg hem. Det tog tio år och resten är, så att säga, historia.
Det är grundreceptet. Någon måste av olika skäl ge sig iväg till ett bestämt mål. Det kan vara en musiktävling som i Little miss Sunshine. Eller en dragshow i Alice Springs som i Pricilla queen of the desert. Sällskapen är ofta typiskt dysfunktionella och går inte alls ihop med varandra. Men ju längre vi får följa med på resan, ju mindre viktigt blir målet.
När man tittar närmare inser man varför konceptet road movie är så lätt att ta till sig. En linjär historia med ett bestämt mål. Fokuseringen ligger framför oss. På målet, det som komma skall. Kanske frälsningen? Men ju närmare man kommer slutdestinationen, desto mer inser man att det intressanta händer på vägen dit. För vem behöver frälsning om man inte syndat lite på vägen? Känns det igen? Mellan smartphones och facebook, möten och dagishämtningar, pågår det där som man missar. Livet passerar medan vi väntar på att det ska börja…
Nämen hoppsan. Nu svävade jag iväg och blev nästan lite pretentiös. Jaja. Lika bra att droppa klyshornas klyscha när vi ändå är igång. Det är vägen som är målet. Inte målet i sig. Slänger man sen in lite zombies, ett par choppers, Jack Nicholson, Wes Anderson och ett långt indiskt tåg - eller A box full of chocolate, rymdsmugglare och Judy Garland i röda skor - har vi snart vårt livs resa bakom oss inom en snar framtid.