Andaktsfull och lycklig
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Kilar in på Kulturens hus på vägen. Är hungrig och kollar vad det finns för ätbart i fiket. Inte mycket. Bara några få mackor ligger kvar i disken.Jag vill ha något varmt. Går till bibilioteket för att uträtta mitt ärende: Att hitta en vers till begravningsblomman. Begravningen är i Finland och versen ska vara på finska. Kollar i några Pohjolan Sanomat. Hittar en söndagstidning med många dödsannonser och verser. Bestämmer mig för en strof i vilken den som gått bort är en stjärna på kvällshimlen som vi som är kvar på jorden kan följa:
Kun loistat tähtenä iltataivaan
niin näethän meidät päällä maan.
Me täällä alhaalla hiljaa aivan,
sun tähteä kirkasta seurataan.
När jag sitter och bläddrar i de finska tidningarna observerar jag en tonårsflicka med hörlurar som lyssnar på en skiva och dansar och nynnar till musiken. Alla förbipasserande tittar förvånat på henne men hon låter sig inte störas. Hon släpper loss i dansen och nynnar med. Så kommer det in en man, tar en tidning och sätter sig ner med den. Han suckar så djupt. Så djupt. Så djupt. Gång på gång. Suckarna griper tag om mitt hjärta. Likaså den dansande flickan - som snart blir hämtad av sin mamma, de går ut hand i hand.
Jag går till salladsbaren längst ner i Smedjan. Den har stängt. Också där gapar diskarna tomma. Går upp till restaurangen. Där kostar en dagens 84 kronor. Det vägrar jag betala. Jag går till det kvällsöppna stället mitt på Storgatan. Snart sitter jag med rabarber/grädd-te och en croque-monsieur och samtalar med en kollega på radion som är tjänstledig för att vara lärare på journalistutbildningen i Kalix. Hon har läst krönikan om mitt lummiga huvud och läkarbesöket och tycker att det var en fin vardagsskildring. Jag blir jätteglad.
På bussen hem sitter en annan kollega, en ung man med rötterna långt från Sverige. Bussen är närmast fullsatt och han erbjuder mig sin plats. Jag tackar, men säger att jag ser en ledig plats längst bak i bussen. På min väg bakåt stiger en annan ung man, också med rötter i ett annat land, upp från sin plats och ber mig sitta ner. Jag tackar glatt och antar erbjudandet. Han har ju redan stigit upp och det ser ut som att han kan dela stol med någon kompis i det sällskap av unga män som han ingår i.
När jag kliver av bussen och går hemåt på höstens gyllene lövmatta känner jag mig alldeles andaktsfull och lycklig. Tack vare att jag inte fick bilskjuts hem har jag fått vara med om så mycket: Den dansande flickan och den suckande mannen har lärt mig ödmjukhet. Journalistläraren har lärt mig generositet. De två unga gentlemännen har lärt mig vänlighet och artighet.
Jag har glömt att min klänning korvar sig.
Jag tackar livet.