Ida Folkesson: Annars är det rätt bra att bo på landet

Termometern visar på minus tolv i skrivande stund - vilket med de senaste veckorna i färskt minne får anses vara finfint väder. Ingen snö eller blåst heller - så jag har goda utsikter att ta mig hem till mitt lilla hus vid havet ikväll. Förra veckans snöstorm hade slutat på redaktionssoffan med en filt om
inte en snäll farbror med traktor hade förbarmat
sig och plogat upp en körbar väg efter mitt kvällsskift.
Annars är det rätt bra att bo ute "på landet". Det var den tanken jag tröstade mig med när jag och
maken stod hukade ute i snön och staplade ved i går. Hunden jobbade också raskt med vedträna, fast åt andra hållet. Hämta i vedbon - gräva ner i snön. Hämta i vedbon - gräva ner i snön. Hon fick snart permission och skuttade lyckligt in i huset. En taktik för den arbetsskygge så god som någon.
Det är inte roligt att hugga ved. Det är heller inte
roligt att kapa, klyva eller stapla ved. Men det är rätt
fint när brasan sprakar kyliga vinterkvällar som denna.

Man brukar prata om eldkoma, ni vet - när en grupp
människor blir sittande tysta och stirrar in i den glödande dansen framför dem. Jag antar att det är något nedärvt.
Kanske blev människan som satt där i grottan så
lycklig av att ha en värmekälla att hon liksom blev
sittande tyst i vördnad. Eller så hade man helt enkelt inget att prata om när man avhandlat dagens
bärplockning och den sabeltandade tigern förra
veckan.
Vi verkar fortfarande vara lättroade av det där - och det är ju fint att många fortfarande uppskattar värme och ljussken när det nu finns människor som gillar betydligt horriblare saker som våld, knark och maratonlöpning till exempel.
Vi gillar ju faktiskt eld så till den milda grad att vi gärna tänder småeldar - värmeljus i kulörta Ikea-lyktor, handstöpta grenljus från någon hantverksmarknad eller kanske blockljus med melondoft. Eller så skapar vi konstgjorda eldar - ljusslingor ute i trädgården, värmekaminer med fladdrande papperslåga och dvd-filmer med inspelade brasor.

Men det är konstigt att något som är så livsviktigt som eld också kan vara så destruktivt.
Visserligen brukar jag fundera över hur ett hus verkligen kan börja brinna av en liten gnista när jag sitter med mina blöta vedträn och en trave tidningspapper utan få fyr i spisen - men det händer ju.
I Norrbotten brann 177 bostäder år 2008. I de bästa fallen slutade det med bara lite smått rökskadad inredning. I de allra värsta med dödsfall. Men däremellan finns människor som 61-årige Delmar Eriksson som NSD skrev om förra veckan efter att hans hus brunnit ner till grunden.

Vad gör man när hela ens liv plötsligt - bokstavligen - försvinner upp i lågor? Man är tacksam över att man lever, visst, men sedan då?
Så fruktansvärt det måste vara - inte bara rädslan
och chocken, men också alla minnen som försvunnit och ovissheten. Man hamnar på hotell och får
(förhoppningsvis) en summa pengar att bygga upp ett nytt liv för. Var börjar man? Hur tar man alla beslut igen?
Och vad gör man om man inte bor i ett välfärdsland som Sverige?