Stockholm Pride 2011. Temat är öppenhet. Den stora skillnaden från föregående år (det här är min elfte pridefestival i huvudstaden) är att parkområdet är gratis. Öppet för alla.
Det låter väldigt fint i praktiken men blir så fel i verkligheten. För vi är inte där ännu, det svenska samhället är inte öppet och tolerant. I en drömvärld skulle inte ens Stockholm Pride behöva finnas. Inte nattklubbar riktade till specifika människor. Inte internetforum som exempelvis QX. Det skulle inte spela någon roll. Inte vara viktigt. Vilken sexuell läggning folk har. Vilket kön folk definierar sig som. I en drömvärld.
Där skulle klubbar som exempelvis Olivers i Luleå inte kännas så förbannat jävla hetero. Och reklam, tidningar, filmer, företag och samhället skulle inte signalera ut en heteronomativ bild av verkligheten. Där något annat inte får plats.
Jag möts av den varje dag, heteronormen, där jag inte inkluderas. Det är okej. Jag är van. Men jag behöver mötesplatser och frizoner där jag kan andas och samla energi. Stockholm Pride har varit en sådan plats. En riktig energikick. Var jag än har tittat har det funnits homosar, bis, queera och transpersoner. I en hel vecka. Olikformade kroppar men skyhög igenkänningsfaktor och gemenskap. Och jag mitt ibland dem. Leenden överallt. Som en enda stor familj, klyschigt men sant. Det har verkligen inte gått att ta miste på att Pride har betytt så väldigt mycket för människor, för mig och för andra.
Och så i år, är allt detta borta. Det festivalen skapat och byggt upp sedan starten 1998 fanns helt plötsligt inte där. Okej, prideparaden på lördagen var fortfarande en glädjens och gemenskapens tillställning, men den öppna parken i Kungsträdgården mitt i Stockholm blev en flopp.
Festivalen gick från runt 700 kronor i inträdesavgift till gratis. Det medförde att vem som helst tittade förbi. Nyfikna och homofoba (fler hbt-personer än vanligt utsattes för kränkande kommentarer i år i samband med festivalen).
Enligt personal hos den queera bokhandeln Hallongrottan som hade försäljning i parken, har de aldrig sett så lite hångel i en pridepark som i år. Ett bögpar jag känner ville/vågade inte hålla handen på området, som de brukar. De kände sig inte bekväma. Det var precis som i vardagen, den grå, inte den regnbågsfärgade. Frizonsgränsen var utsuddad och människor tillbaka i sina garderober. Och det gör ont i mitt hbt-hjärta.
För mig har i och för sig prideparken aldrig varit nummer ett under mina pridefestivaler. Jag har framförallt uppskattat festerna och pridehouse med föreläsningar och seminarier. Men jag vet många, många vars pridefestival är just frizonen Pridepark. Familjekänsla, mingel, trygghet, gemenskap. Att för en gångs skull vara norm. Inte behöva förklara. Bara vara.
Hoppas det blir en förändring till kommande år. Det var värt och prova men nu vet vi. Stockholm är inte redo för en öppen festival. Vi behöver fortfarande vår frizon. Men vi fortsätter givetvis att drömma om ett öppet och tolerant samhälle, där pride förlorat sin betydelse.