Att älska någon på distans
Foto: Fotograf saknas!
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Det jag vill komma fram till är att jag är tacksam till alla K-brunnar jag har klivit på. Jag var en av alla dem som fick turen med sig och hittade min stora kärlek. Det fanns bara ett litet problem. Han bor i Skellefteå, jag i Luleå. Nästan 15 lååånga mil ifrån varandra, vi som varken har körkort eller bil. 15 mil betydde också att vi endast kunde träffas på helger och lov.
Många av mina vänner var till en början skeptiska till förhållandet och trodde nog aldrig i sina djupaste fantasier att det skulle fungera. Det som mest oroade mig själv var om jag som 15-åring var redo för det här. Skulle jag orka med att pendla fram och tillbaka? Och skulle mina föräldrar tillåta mig att resa alldeles själv och sova borta en hel helg?
Oändligt många tankar snurrade runt i huvudet, men innerst inne visste jag. Den där pirrande "fjärilar i magen"-känslan var speciell, en känsla som jag aldrig tidigare nuddat vid. Det dröjde inte länge tills jag hade bestämt mig, jag skulle åtminstone ge det ett försök, låta fjärilarna få flyga runt, känna, växa och utvecklas. Fjärilarna utvecklades mer och mer för var dag som gick. Dagarna blev till veckor, veckorna till månader. Vi kände att det fanns något mellan oss, något som var värt att satsa på.
Att sitta på en buss i över två timmar var inget hinder som kom i vår väg, vi satt
i stället och längtade hela resan och gör så fortfarande. Det är klart att det stundtals är jobbigt och ensamt att inte kunna träffas när man vill, men när vi väl ses känns allt så otroligt bra. Vår kärlek till varandra är det viktigaste och det kan ingen ta ifrån oss, inte ens ett dumt avstånd. Efter ett tag blev vi också vana vid att endast höra varandras röster på vardagar och umgås på helgerna. Vad vore man egentligen utan sin mobiltelefon? Tänker på mamma som var tvungen att prata i telefon med sina pojkvänner när morfar satt bredvid och läste tidningen. Inte särskilt roligt när man är ung och kär.
Nu, två år senare, är jag glad att jag gav kärleken en chans. Ett distansförhållande är faktiskt inte så hemskt som det låter. Jag tycker dessutom det kan vara bra, man behåller liksom den där "nykärheten." Vi ledsnar inte så lätt på varandra och vi tar tillvara stunderna mer än om vi skulle ses varje dag. Tänk ändå vad härligt att få längta lite efter den man älskar. Att krypa ner under en filt, slå på Lugna favoriter och bara rensa tankarna, alldeles för sig själv. Vi slipper bråka om vem som ska bädda sängen, vem som ska diska och andra vardagliga saker. Vardagen är ganska tråkig och dagarna ser likadana ut med läxor och träningar. På helgerna har vi sällan några saker som står på måstegöra-listan och vi kan bara njuta av varandras sällskap och hitta på roliga saker, utan något som stör.
Ni är säkert många där ute som inte vågar ge er in i ett distansförhållande. Bara namnet skrämmer nog de flesta. Jag vet hur det är. Man står där vid vägskälet, ska man chansa eller fega ur? Hoppa eller stå kvar? Jag säger så här, det skadar aldrig att ge det en chans. Vill man få det att fungera, så kan man. Om kärleken är så pass stark från bägge håll, är det då värt att ge upp på grund av avståndet? Nä, jag tänkte väl det. Gör inte misstaget att sitta där om några år, tänka tillbaks och undra hur det hade kunnat bli om ni hade tagit det där steget. Ta i stället steget redan i dag och se vart det leder. Kanske tar det stopp någonstans i mitten eller kanske är vägen en oändligt lång resa fylld med massor av överraskningar. Vem vet, du kanske hittar ditt livs kärlek, eller om du inte vågar ta det där steget gör ditt livs misstag. Man ångrar sällan det man gjort, oftare det man inte gjort.
Men det är klart... om jag hade fått välja, hade jag önskat att han bodde sisådär 15 mil närmare mig.