Jag träffar en barndomsvän som kan mina rötter, som kan min mylla och mitt vatten.
Och jag kan hennes bilder från barndomsrummet och vet hur det doftade i hennes kök. Vi har andats samma syre och slagits mot samma sommarmygg. Vi har vakat sommarnätter och varit rädda för spöken som kanske ändå fanns? Vem kan veta på riktigt, egentligen, vad som rör sig när vi inte ser?
Vi har varit i varandras uppväxt, är delar av varandras barnavärld och befunnit oss i samma miljöer medan kroppen tålmodigt och mödosamt blev tonåring. Vi har minnen ihop, vi har skapat minnen ihop, vi har också olika minnen från samma skeenden. Vi berättar åt varandra, fyller i skuggor, lägger till nytt. En människa kan inte återskapa allt från förr, två kan bygga mer från det förgångna. Samtalet är som sorglösa moln som obehindrat flyter stillsamt på himlen. Trots alla år som passerat mellan oss. Trots att vi bott på vitt skilda platser här på jorden, har levt helt olika liv, haft helt olika förutsättningar - så kan vi förhålla oss till varandra. Att dela pusselbitar av en uppväxt är en ogripbar skatt man måste öppna ihop. Att ha en barndom som flätats tillsammans spelar roll. Att veta var den andra kommer ifrån har betydelse.
Vi dricker cola och äter en korv med bröd. Funderar.
Vi förstår våra egna livsval genom varandras berättelser om åren då vi var små. Frågor får ibland något som kan anas vara ett svar. Det blir mera gripbart att våra handlingar ofta är präglade av det vi som barn kallade för hemma. Vart vi har vårt hem idag, är också färgat av hur vi hade det som liten. Så enkelt och så svårt är det.
Det är något befriande med barndomsvänner - vi kommer inte ifrån det. Så mycket behöver inte förklaras, förenklas, försvaras. Snuttifieras. Vi får vara den vi är idag, för vi fick vara den vi var då. För länge sedan. Vi har redan blivit valda. Vi har redan vunnit acceptans någon gång i tiden och den behöver inte erövras igen.
Vi har sovit i samma sängar och ätit samma frukost. Ett enkelt O´boyglas är en del av en historia. I en tid där relationer snabbt kan ersättas och bytas, avbrytas, är det skönt att titta i ett par ögon, som har samma färgstråk som då. Ett förtroende är redan grundlagt. Nedstampat. Bekräftat.
Vi talar om våra livs sorger. Det som format vår själ på annat sätt än vi tänkt oss. Vi pratar om vanmakt, det som gjort svidande, nästan dödande ont. Men vi talar också om hopp. Om kärlek och att lusten till att smaka ännu mer av livet. Vi byter meningar om det där som spelar roll, när ytan fallerat. Vi är som vi var då, som barn, själva personlighetens kärna är kvar. Det är fascinerade att se. I varje vuxen finns ett litet barn. I varje liv finns en början. Tänker att en människa är tusen. En människa är aldrig still i utvecklingen. En människa är inte ens tidigare handlingar och åsikter. En människa är människan idag. Nu. Fri att bli den hon vill vara, men kanske också oförmögen till precis just det.
Lina Norberg Juuso