"Kolla in stilen, cykel på köpet. Gjorde värsta dealen, cykel på köpet".
Dogge Doggelito gjorde succé på tv och reklamkampanjen blev en stor framgång. Så den har återvänt, gång på gång. Samtidigt har sopberget vuxit i takt med försäljningen när fungerande prylar bytts ut mot nya och cyklar som inte är lönta att reparera hivats bort.
Ett stort lotteri körde häromåret ut tiotusentals cyklar till sina kunder. Det stora flertalet hamnade på annonssajter, i radisar eller ställdes undan i väntan på att kanske någon gång användas.
Många av de lyckliga vinnarna funderade senare på hur värdefull den där vinsten egentligen
var, när cyklarna knappt gick att skänka bort. Det är ju egentligen inte konstigt, för varken hemelektronikkedjan, som slåss med näbbar och klor för att överleva i en bransch med snudd på obefintliga marginaler, eller det stora lotteriet hade valt cyklar av någon vidare kvalitet.
Ändå tog vi emot gratiscyklarna som vi absolut inte behövde. De var ju trots allt gratis. Eller hur ligger det egentligen till?
De hundralappar som cyklarna kostade i inköp tas i vanlig god ordning ut på något annat håll. Priset på prylen hade alltså kunnat vara lägre om vi struntat i gratiscykeln. Likaså hade penningvinsterna i lotteriet kunnat vara fler och större utan de oönskade cyklarna. Lägg sedan till den tid som sparats på att slippa trilskas med de dåliga cyklarna, ett sopberg som växer lite mindre och den uteblivna kostnaden för att försöka bli av med cykeln, så börjar gratiscykeln helt plötsligt kosta ganska mycket.
"Men Hans, jag har ju faktiskt cyklat runt med min gratiscykel och den har fungerat jättebra", kanske ni säger. Även om jag skulle tvivla lite på sanningshalten i påståendet kan det ju trots allt finnas några sådana personer. Frågan är dock om inte dessa hade haft en ännu trevligare stund på en bättre begagnad kvalitetscykel för några hundralappar.