Hemma i vårt kök har vi en hyfsat ny induktionshäll som tyvärr är besatt av en sex tusen år gammal etruskisk härskardemon, alternativt ett litet barn med lågt blodsocker. Jag förstår tanken med induktionshällar. I teorin är den god. Vi pratar om en värmekälla som är lätt att kontrollera, det går att höja och sänka temperaturen på väldigt kort tid och få en väldigt direkt återkoppling mot det du lagar. Men ju mer jag funderar på det borde nog trots allt människan som uppfann den sättas i stupstock på Köpmantorget så att Luleå kommuninvånare kunde gå förbi och kasta buckliga stekpannor på hen.
J’Accuse: Råkar du ställa kastrullen lite fel piper den som om du snärtat till den med en fuktig kökshandduk, trycker du lite för snabbt eller hårt på knapparna (vi lär återkomma till knapparna, eller ”knapparna”) så går den in i något slags låst läge och så ska du leta reda på bruksanvisningen och ringa ett tyskt telefonnummer och trestegsvidimera att det faktiskt är du med bank-ID, din mors efternamn och en personlig pin-kod innan du får reda på hur man låser upp den förbannade hällen så att du kan fortsätta koka din potatis.
J’Accuse: Magnetismen som alstrar värmen i pannan är egentligen för stark för att användas vid stekning. Sätter du på plattan på max – instinktivt vill man ha så mycket värme så snabbt som möjligt vid stekning – kommer din stekpanna ofelbart att knycklas ihop av krafterna i spisen. Nä, du ska istället mysa igång plattan på tian. När den så småningom blivit tillräckligt varm kan du börja använda den.
J’Accuse: När man steker saker gör man det i fett. Oavsett om vi pratar olja, smör eller ister kommer det att skvätta. Det tål inte induktionshällen. Att försöka slå på ytterligare en platta – eller för den delen att sänka den du redan steker på – är en resa ner i helvetets sjätte krets där elektriska varningssignaler plågar idiotiska konsumenter med högfrekventa protestljud till tinnitus och vansinne. Att hantera en induktionshäll med flottiga eller blöta fingrar är som att försöka manövrera en surfplatta med lovikkavantar på händerna – i stort sett omöjligt. Vad får man ofelbart vid matlagning? Just det, blöta och flottiga fingrar.
Jag har alltid hävdat att det går att laga mat, bra mat, med precis vilka verktyg som helst. Det spelar ingen roll om du har gasol, el, glödande kol eller induktion – så länge du vet hur din värmekälla fungerar klarar du resten. Men jag kan inte komma ifrån känslan av att det måste gå att hitta en bättre lösning än de redan existerande.
Elspisen har fantastisk värme, jag älskar de klassiska gamla vreden samt uppskattar retrokänsla och tyngd men det tar ju en halvtimme att elda igång den till något som liknar värme. När du väl nått dit tar det lika lång tid att få ner den igen. Dessutom tittar försäljaren konstigt på dig om du frågar efter en vanlig gammal hederlig elspis. Jag har testat.
Gasolspisen är ett precisionsverktyg, reaktiv och användarvänlig, oöm utan att inbjuda till misshandel och dessutom med det ytterst Manliga™ attributet öppen låga. Att rengöra en gasolspis efter genomförd matlagning är dock en process fullt jämförbar med det kompletta smörjschemat till min David Brown från -67. Jag har inte tid, jag har grisar att ta hand om.
Kvar finns, tyvärr, bara den där förbannade induktionshällen, pipande som en kattstressad råtta, med alla sina behov och krumbukter. Det här är ju för fan framtiden, vi borde ha kommit längre, mänskligheten ska kunna bättre än så här.
Någon måste kunna uppfinna en bättre lösning. Snälla?
Fram till dess hittar ni mig vid grillen.