"Det är egentligen ganska otroligt hur beroende en människa kan bli"
Simon Lundstig, Jens Lundquist, Emil Rutberg och Jonathan Eriksson heter medlemmarna i Neverend.
Foto: unknown
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Men sen finns det ju den där musiken som man avgudar. Band man skulle döda för att få se live.
Det är egentligen ganska otroligt hur beroende en människa kan bli av musik. Hur man bara måste höra just den där låten när man känner sig nere, för man vet att den får en att känna sig bättre. Även om det kanske bara är för stunden. Eller hur en text i en låt kan träffa hjärtats ömma punkter och få en att kanske tänka över den där tywngande grejen en gång till.
Hur musiken kan flytta en tillbaka flera år i tiden. Så när man hör den där låten så står man plötsligt där på just den där platsen igen och känner till och med lukterna från folket runt omkring och man vet precis hur varmt eller kallt det varmt det var just precis då.
För mig är musik någonting otroligt stort. För jag vet att vad jag än gör så kommer alltid min favorit musik strömma ur mina högtalare. Hur högt jag vill, varje gång jag ber om det.
För mig är också musiken mer än bara takt och toner. Texten är en viktig del i det hela. Jag tycker att man ska kunna associera till det dom sjunger, i alla fall till en liten del. Men självklart lyssnar jag också på låtar där texten bara är meningslösa ord utslängda lite överallt på pappret. Men då ska själva takten och tonen nå hela vägen fram.
Musik är någonting man inte skulle kunna leva utan, för man är verkligen omringad av den. Musiken finns överallt. Till exempel kan en biltur bli helt outhärdlig utan musik, för att bara sitta där och lyssna på motorljuden och fläkten som surrar är ju inte direkt kul.
Musik skulle verkligen kunna förändra världen, om människan eller människorna bakom bara ville.