Så här års är det lätt att bländas av Norrbotten -- glittervattnet i Norra hamn, grillfamiljerna på Gültzau och skogen och fjärden och ljuset ljuset ljuset. Jag går Luleå runt i kvällssolen, tänker precis som varje sommar: Man kanske borde flytta hem. Men en efter en dyker de upp, grejerna jag skulle sakna från södern:
4 Uteställen med en snävare målgrupp än “exakt alla som är ölsugna”. Vilket Luleåhak jag än går till riskerar jag att springa på såväl min AW-lulliga mamma som alla jag någonsin matchat med på Tinder, 50 gymnasiekids och ett knippe rajiga kostymnissar. Tänk ändå ett ungt, halvhippt ställe att dricka någon öl på och fuldansa lite när andan faller på. Utopin!
4 Några restauranger man har råd att äta middag på utan att sälja en njure. Luleås kulinariska uppsving är roligt, men bara i undantagsfall anpassat för en person i början av arbetslivet. Mitt kungarike för några tacos, en skål pho och lite fräscht men enkelt vegokäk.
4 Fler kulturella mötesplatser utanför Kulturens hus, Norrbottensteatern och ett par festivaler. Norrbotten är för guds skull ett av Sveriges mest kulturellt levande län -- var är författarscenerna, forumen för kulturdebatt, de hippa klubbspelningarna, de svåra teatermonologerna och publiken som går på allt det här? Kanske skulle det bli mer livat om universitetet inte gömde sig på Porsön, utan var självklart integrerat i staden.
I mina mest svartsynta stunder tänker jag att inget av det här hjälper, eftersom marknadsföringen av Norrbotten ändå tycks oförenlig med länets överlevnad.
Turismen lever på bilden av länet som avlägsen vildmark, och jag är själv med och befäster den. Inför sörlänningarnas tefatsstora ögon rabblar jag mina skrönor: Jovisst, hela vintern knaprar vi torkat renkött i 40 graders kyla, det är kolsvart i ett halvår med norrskenet som enda ljuskälla och Facebook använder oss minsann som kylskåp. Men andelen 25-åriga kvinnor som vill permanentbo i Europas sista vildmark eller Zuckerburgs kylskåp är gissningsvis inte nog stor.
Jag vill vilja bo här, Luleå, men av rätt skäl. Inte som en motståndshandling eller för att mina eventuella framtida kids inte ska bli förklenade sörlänningar, utan för att du har allt jag söker.
Jag begriper att mina önskningar kan vara omöjliga att tillgodose för en stad med dina förutsättningar, och att mina önskemål såklart bara är mina; alla andra kvinnor skulle kanske fly ändå. Men vi kan väl göra ett försök.
Hur jag än fantiserar kvarstår dock ett problem: avståndet till resten av världen, såväl bildligt som bokstavligt. Eftersom det verkar vara stört omöjligt att ge Norrbotten en järnväg värdig 10-talet och flyget ger dålig miljökarma har jag snickrat en nödlösning: kör ner Luleå – Bergnäsbron, Mjölkuddsberget, rubbet – till södern. Det här med stadsflytt är trots allt inget nytt häruppe. Hela kommunen ryms i Kattegatt – jag har kollat – och vill resten av Norrbotten haka på fraktar vi hela länet till Östersjön. Mitt förslag är att vi lägger oss strax norr om Gotland, lagom avsides men med bekvämt pendlingsavstånd till huvudstaden. Ring mig så snackar vi mer om saken.
Fler krönikor av Anna Hörnell: