Det är nu det händer

Ute har snön börjat smälta bort, solen har börjat visa sig och termometern visar plusgrader. Med att sommaren kommer allt närmare börjar även skolan att lida mot sitt slut, och för oss treor tar den slut för gott. Självklart känns det skönt, det känns otroligt skönt, men jag kan inte undgå att känna en gnutta ångest också. Helt plötsligt blev framtiden så oviss, vad ska hända efter sommaren? Tänk om jag inte får något jobb? Ska jag plugga vidare? Vart ska jag bo?

Efter att ha haft en skola att gå till i tolv år så är det lätt att bli skräckslagen när det inte längre finns någon sådan. Jag börjar känna mig som ett barn igen, jag vill att mamma ska hjälpa mig, säga hur man gör för att få ett jobb, hur man hittar en vidareutbildning, hur man löneförhandlar och hur man ska få pengarna att räcka. Jag trodde jag var redo, det har jag trott sedan jag gick andra året på gymnasiet. Då kunde jag knappt bärga mig i väntan på att få ta studenten. Men nu har det liksom blivit så påtagligt, nu händer det verkligen på riktigt.

Vissa har redan säkrat sin framtid, i alla fall några år. De har fixat jobb eller fortsatt utbildning, de vet exakt vad de vill bli i framtiden. Jag har tamejfan ingen aning. Jag står vid ett vägskäl, jag är ung och kan bli i stort sett vad jag vill, möjligheterna är oändliga. Men vad vill jag bli då? Det skulle vara så lätt om någon bara kunde tala om det för mig. Det är lite samma känsla som när man skulle välja vilken gymnasielinje man skulle gå, förutom att det då gällde tre futtiga år. Nu gäller det liksom livet.

Okej, jag kanske överdriver lite, man kan ju alltid sadla om. Bara för att man utbildar sig till tandläkare så måste man ju inte bli det. Men de val man har att göra nu känns mer avgörande än gymnasievalet. Det känns som att jag går in för round two i livet och nu måste börja om från början igen. Håll mig i handen, mamma.