Lina Norberg-Juuso: Det är synd om människan

Häromdagen sa en kollega, att ta det lugnt, bli inte utbränd och jag visste inte att vi använder det ordet så här 2010. Men utbränd vill jag inte bli, inte bränd överhuvudtaget när jag tänker efter.
Men bränd har man ju blivit, det hör livet till. Jag överlevde och fick inga brännskador. Kanske ärr, men de sitter hursomhelst inte på huden så det spelar inte någon större roll? Vill jag tro, jag tror det och jag kan ljuga för dig och för mig. Det här är bara en text, ingen verklighet. Är vi överens om det?

Men hur är icke brända människor? Har jag mött någon sådan, har du? Ett hjärta, en kropp utan skador? En själ utan sår. Finns lyckliga barndomar? Hur länge då? När börjar livet som man känner det? Är jag lycklig, är du? Vad är lycka, finns den?

Det finns saker man inte ska säga högt, som att man tog en prenumeration på DN bara för att verka intellektuell eller att man läser August Strindberg Röda Rummet bara för att man måste.
August Strindberg hört till allmänbildningen och litteraturhistorien i synnerhet, men man kanske struntar i honom?
Det kan bli sådan tung stämning när man är i sammanhang där det är så viktigt att hela tiden vara viktig och alla vet precis allt. Själv vet man för tillfället inget annat än att det är mycket tvätt därhemma. Och helt ärligt bryr man sig mest om vad man ska äta till middag. Man har lust att skaka på huvudet mycket hårt för att se om det verkligen finns en hjärna där inne bakom pannan, eller är det som det verkar? Alldeles tyst och ineffektivt? Behövs en rejäl omorganisation? Man vickar på tårna för att det är olidligt tråkigt att diskutera devalveringen av någonting och sedan råkar man fantisera om saker man inte ska fantisera om.

Det är då samtalet är inne på hur patetiskt det är att läsa om kändisnyheter i Aftonbladet. Det enda man själv faktiskt läser på riktigt i kvällstidningen är hur det forna paret Perrelli har det, egentligen. Om deras kärlekstragedi. Man beter sig inte som en vacker människa någonstans som slickar i sig andras olycka. För att? Bli lyckligare?
Man tycker synd om Charlotte Perrelli som tvingas utstå skilsmässan i det offentliga rummet och att hon inte kan bli bränd ifred. Att hjärtsorgen kläs i bokstäver som andra skriver. Men man bidrar till det smutsiga skrivandet genom att själv läsa, och det är förnedrade för Charlotte Perrelli. Och ännu mer förnedrade för en själv att man är med i spelet.
Det är synd om människan, sa August Strindberg och jag kan inte annat än att hålla med om det.