Sitter på mitt favoritcafé där alla produkter är ekologiska, tar mig en kopp kaffe och en nygräddad frukostmacka på godaste surdegsbrödet. Så kommer Linn och Johanna förbi och har med sig senaste numret av Luleås nöjestidning. Vi har planerat att vi ska ut och dansa och behöver bestämma vilken av alla klubbar det ska bli. Till slut bestämmer vi oss för att börja med ett litet barhäng där musikens tema är soul och disco och kommer överens om att avsluta natten på en av stadens technoklubbar, där just Erol Alkan spelar denna kväll.
Vi bläddrar vidare och kommer till veckans snackis, modereportaget på tidningens mittuppslag. En helt underbar ljus- och färgsättning. Stylisten och fotografen har lyckats, produkterna som visas vill jag verkligen konsumera. Vi kollar igenom vimmelbilderna för att se om vi känner igen någon, men herregud, det är bara nya ansikten. Och vi blir genast nyfikna på vilka det är som egentligen rör sig i Luleås nöjesliv.
Vi dricker upp vårt kaffe och går ut i solen, strosar runt längs Luleås strandpromenad som sträcker sig från Södra till Norra hamn. Vi passerar udden med alla dess restauranger och caféer. Det doftar underbart, en blandning av hembakat, grill och nyrostat kaffe och det sjuder av liv. Tänk vad kommunen har lyckats med att knyta ihop hela staden, från hamn till hamn.
Men sen vaknar jag.
På stans enda café på Storgatan, som är stans enda shoppingstråk, finns det bara torkade bakeoff-muffins och bränt kaffe med en smak av el. Om somrarna finns det bara en uteservering, på en svajig kajuta i Norra hamn där alla bestämt ska trängas och köa för en svindyr bärs. Södra hamn är mest död och skulle det mot all förmodan hända något är det ytterst få som orkar ta en avstickare på säg 100 meter från centrum.
Och vimmelbilderna ska vi inte ens tala om. Fotograferna visar gamla repriser med samma gamla ansikten som alltid.
Nöjesbilagorna blir väldigt tunna och svåra att fylla ut, för ja, inte är det mycket till utbud vi har. Du kan välja mellan att gå ut och lyssna på Don´t stop believing med Journey eller The time (dirty bit) med Black eyed peas. Modereportagen tipsar fortfarande om hur du får till en perfekt rockig look med kaxiga lockar och om de vassa klackarna du ska bära när du ska på fest. För mig känns inte det som något nytt och det får mig absolut inte att vilja springa till frisören för att boka tid för förändring.
Precis just nu, känns det som att tiden har stått helt stilla i Luleå. Drömma kan man alltid göra, men hur kommer vi till framtiden? Finns det någon plan? Någon som har ett tips? Jag hjälper mer än gärna till!