Att segla i våra vidunderliga skärgårdar vare sig de ligger i öst eller väst är en njutning jag unnar var och en som traskar omkring i dammet på vår bekymrade jordeyta. Att sedan vända stäven mot öppna havet, det är något alldeles särskilt. För det är ju så: I begynnelsen var havet och först långt, långt senare kravlade vi oss upp för stränderna och flodbäddarna och började klättra upp i träden. Troligen för att få bättre utsikt över den trakt vi kom ifrån. Havet alltså.
Havet är det som kommer närmast det vi kallar evigheten. Detta irriterande obestämbara som omfamnar våra liv. Jag skulle troligen ha svårt att stå ut någon längre tid utan närhet till havet. På vårt västkustska sommarnöje tar det mig cirka fyra minuter att vandra ner till en stenbänk som står på en bergknalle i riktning mot sjön. Sjön som hela tiden skiftar färg, form och uttryck. Där kan jag bli sittande hur länge som helst och försvinna bort i funderingar. Jag tänker till exempel att böljornas mönster på den där havsviken har funnits i miljoner år, men att under alla dessa eoner av tid så har mönstret aldrig varit identiskt från en sekund till en annan. På det stora hela likadant men aldrig identiskt. Som molnformationerna i skyn: lika men aldrig samma. Som människorna: lika men likafullt unika.
Det tål att tänka på. Allt det gemensamma i den ständigt pågående föränderligheten. Det finns människor, de befolkar gärna våra medier, ofta politiker, som tycks vilja göra gällande att vi har nått så långt det går att komma i vår vrå på jorden. Att vår historia så att säga står vid sin fullbordan. Nu skall vi bara rätta till lite detaljer, så kan vi låta allt flyta på. De nuvarande systemen är de slutgiltiga svaren på människornas behov och drömmar och förändringar av dem, eller rentav kamp mot dem, leder bara till kaos. Det kallas konservatism och vidlåder framför allt folk som har sitt på det torra och som aldrig gett sig tid att en stilla aftonstund låta sig uppslukas av havet, eller himmelen, eller låtit blåsten fritt möblera om i hårsvallet.
”Vi lever i parentesen mellan evigheten och evigheten. Mesta tiden är vi ju faktiskt döda”, det är en replik jag hade i en pjäs av Kristina Lugn en gång i tiden. Och då skulle man ju kunna tänka, att är det nu så, vad i all sin dag skall det då tjäna till att kämpa?
Jo för havets skull. För att vi, födda ur havet, skall fortsätta vår vandring mot höjderna, mot klarare luft, mot solbelysta mål. Att vi, som havet, tar med oss vår historia, besegrar stormarna, rensar bort all skit som flyter omkring i det, avskaffar alla vidriga kanoner och torpeder som kryssar omkring i det och aldrig slutar se oändligheten i våra korta liv.
När jag skriver detta sitter jag bara några meter från en strand och kan spana ut mot en obruten horisont. Jag hör röster runt om mig. Folk som pratar om vardagliga ting, barn som stojar lite och kör omkring på små cyklar. Ett plötsligt skratt som bryter igenom och någonstans lite längre bort någon som grälar och får svar. Det pågår en stund och sedan tar skrattet över igen.
Som havet. Ständigt nytt. Ibland hårt som diamant och gnistrande, lättbefaret i svindlande fart och ibland farligt slukande de alltför våghalsiga. Jo, många vitnade ben ligger där på bottnen, men väl omhuldade av vänligt vaggande vågor. I mina drömmar ser jag allt oftare mig själv där – i ro i ett djup någonstans.
Det känns helt OK.